Det går en dag ifrån vår tid

Så läste vi i folkskolan.

Nu är gossebarnet 1 dag gammal. Hans farfar sade:"Märkligt att ingenting stort i vår familj kan ske tyst." Hänsyftande till att en vattenläcka orsakat värmebrist och inget varmvatten i halva Malmö. Själv är han född i maj - mellan hägg och syren - då göken gol.

När en syster på ett vårdhem berättade i radion om att alla gamlingar fick ligga otvättade kom jag åter i tankar om inläggen här på Sourze - att gamla människor luktar illa. I skrivande stund är läckan tätad - tack och lov. Skulle det i mina yngre dagar berättas om min entré i denna vår värld, hettes det alltid: "Det var året då tennisstadion i Lund byggdes. Morfar föll ned från en ställning, bröt rygg och ben, fick ligga i gipsvagga i 18 månader."

Han blev inte riktigt frisk men ändå en krutgubbe i alla avseenden. För ersättningen köpte han ett litet hus nästan mitt i Lund för 36 000 kronor som han gick och pysslade med. Han var så stolt över detta - så på familjegravstenen står - här vilar fastighetsägare x med hustru. Länge överläts omvårdnaden av mig och min syster till dessa våra rara morföräldrar på grund av föräldrarnas obekväma arbetstid.

Jag minns under kriget - uppfödning av kaniner var ett måste. Det gick inte att äta upp dem i den takt som de förökades - därför var det ett dagligt slit att skaffa gräs och foderbetor. En god vän hade gett morfar lov att samla allt gräs han kunde - mot att han slog trädgården med lie. Under tiden klättrade jag upp i ett träd - tog ett ägg från skatorna och berättade: "Jag skall bli ornitolog." "Du skall så f-n heller, upp med ägget ögonaböj." På den tiden gjorde man som det blev sagt även om man blev förvånad.

Nästa gång vi var där viskade morfar: "Klättra nu upp i trädet och se efter om ungarna är så stora att de har fjädrar - i så fall kasta ned dem till mig." Under ett förfärligt skrikande av anfallande skator gjorde jag som befallt. Ungarna försvann - slaktade - ned i säcken där gräset skulle samlas.

Mormor visade ingen förvåning - flådde skatungarna och vi fick en härlig middag. Jag tyckte bäst om såsen.

Mormor gick bort och morfar levde till sitt slut tillsammans med min syster som hade ingått och utgått äktenskap och köpt huset. Morfar var en livsnjutare och hade inte "spottat" i glaset någon gång. En liter renat i veckan gick åt till "kaffegökar" med mera. Det ökades vid helger och fester. 10 Matanzas cigarriller samt pipan i mun hela dagen. Tobaken hette Tigerbrand. 2 - 3 pilsner var ett måste.

Min mor protesterade hos hans doktor vid ett tillfälle men fick inte medhåll om att ransonering skulle införas. Morfar, hans tre döttrar, min syster var den samlande länken. Här firades jular med mera. Vid bortgången hade morfar fyllt 96 - fullt klar i alla sina sinnen.

Mitt sista minne var när jag skulle uppvakta honom vid en ojämn födelsedag. Hustrun och jag hade smugglat i land en av de ädlaste cognacsorterna som fanns. På vägen stannade vi vid en blomsterhandel - här kläddes flaskan i blommor och den överlämnades vid ankomsten. Något större intresse för gåvan fanns inte utan den placerades bland övriga blommor.

Senare kom min syster och frågade: "Vad fick Du av Lennart?"
"Blommor," kom det. Blommorna beskådades och besked lämnades att en buktig flaska var inuti.
"Det var för väl, jag trodde min påg blitt dum." Senare då finglasen kommit fram skulle drycken avsmakas - vi luktade - det sniffade och njöts - morfar slog sin i kaffet.

Även om det är med viss svårighet att skriva om hur morfar dog - måste det göras. En rutinundersökning skulle utföras och detta skulle ta ett dygn. Inläggning skulle ske - byte av kläder och anvisning av rum gick bra. Då morfar beställde en pilsner av sköterskan blev det stopp - för att få slut på tjatet beslöts att min syster skulle gå till cafeterian och inhandla det begärda. Återkommen - med en lättöl i handväskan fick hon reda på att morfar avlidit lugnt och stilla . En kroppspulsåder hade gått sönder och förosakat en smärtfri inre förblödning.

Av Lennart Ekman 24 dec 2001 12:58