Åh vad skönt

Har ni prövat att skriva med tungan någon gång? Nej! Inte det erotiska alfabetet som män skriver på nakna kvinnor, hummrar där. Jag menar bokstavligen: skriva med tungan. Pröva får ni se, det är skitsvårt!

För det första måste man se till att inte dreggla, det är nämligen näst intill omöjligt att pricka dom rätta tangenterna när tungan glider omkring. Sen måste man forma spetsen till ett spjut, annars dräller den över fler än en bokstav i taget. Jag kan ju meddela att radera med hakspetsen, det är inget för bredhakade lapplisor. Sist men inte minst är det ett helvete att försöka se på skärmen samtidigt.

Och varför sitter jag då här och kysser tangenterna? Egentligen skulle jag hålla käften, men då kan jag ju inte skriva, så det är lika bra att berätta om det som hände.

Det började redan i förrgår med nyheten om Tomtens tragiska och oväntade frånfälle. Först fick jag en chock som sakta klingade av mot eftermiddan, för att ersättas av panik när jag insåg innebörden. Jamen Jesus. Att ha en julafton utan klappar är som att sola med skoteroverall. Jag ringde genast till jobbet, tog ledigt, satte mig ner och började skriva en lista. Stötande och blötande jag tror faktiskt Tomten såg den där 737:an och begick självmord i timmar innan jag plitat ner några prylar som verkade ok att saligt giva. Jag sov en orolig natts sömn innan jag vaknade vid 7-snåret, skrikandes i ett svettbad. Klapparna!

Innan någon hunnit säga: flaskpost går ganska långsamt om det är dåligt strömmande vatten och ännu saktigare om det blåser kraftig motvind av orkanstyrka - satt jag i bilen på väg in till stan. Halvvägs hostar bil#¤#¤ till Volvo årsmodell tidig bronsålder, 39448 mil och stannar.

Stannar, tre mil mitt ute i ingenting. Så jag drar i spaken till motorhuven och skyndar ut. Rakt in i en vägg bestående av 32 isande kalla minusgrader. Mina fingrar tar tag i den kalla plåten och med ett gnissel lyckas jag få upp huven. Just det ja. Jag ser genast vad som fattas, inte.

Halvtimmen senare har mina ögon fastnat. Jag står fortfarande och glor ner i det heliga utrymmet men jag kan inte blinka längre. Ögonfransarna har frysit fast i varandra och det gör ont. Riktigt ont. Fast annars mår jag prima. Lite slö och trött bara. Fingrarna är röda med konstiga vita fält spridda lite här och var. Lustigt, jag är nog allergisk mot någonting. Äsch, jag orkar inte stå och häcka som en höna längre, tänker jag och sätter mig ner bredvid höger framdäck.

Just som ändan landat i den mjuka snön hör jag ett konstigt ljud. Sakta ekar det högre och högre och efter ett par minuter står en gammal traktor jämte mig. En äldre farbror sitter på förarplatsen och han nickar mot den öppna motorhuven. Haru problem? undrar han. När jag försöker svara kommer bara ett uhhhh fram och jag nickar istället tillbaka. Hans blickar glider över min klädsel och plötsligt slutar han nicka och skakar istället på huvudet. Utan ett ord tar han fram en tjock lina som han fäster mellan fordonen. Sen öppnar han dörren och visar vilken plats jag ska sitta på.

Klockan 14 rullar vi äntligen in mot stan. Jag har tinat upp och känner shoppingnerven pumpa runt mitt blod. Farbror Jacob tar sig, traktorn och bilen till närmsta verkstad och lämnar av mig just utanför centrum. Jag småspringer dom sista hundra metrarna, samtidigt som jag hårt kramar min lista.

Gallerian. Förmodligen ett svårslaget rekord. Första minuterna kan jag inte andas. Jag forslas framåt, klämd mellan en tvillingsittvagn och en bastant dam i fårskinnspäls. När den retat mina näshår nog länge, nyser jag. Över hennes krage och ner över barmen. Förskräckt bruschlar hon ett steg tillbaka och jag drar efter andan. Unken, kvalmig, odörmättad luft landar i mina hopklämda lungor men jag drar girigt i mig. Ah, härligt, nu är jag redo!

En efter en prickas pinalerna på listan av. Cigarrer till morbror, böcker till moster och två par Single Malt till lilla lilla Lena. Svetten lackar under min svarta kappa. Mina fötter grinar illa sen den där sumobrottaren till karl steppat på dom. Mina armar känns som dom varit med om en hederlig gammaldags tortyrstund. Om än det inte syns, så hänger dom ner till knävecken. Bara en sak kvar. Handmålade ljusstakar till mor. Jag såg dom i en tidning, så snygga, dom passar perfekt på hennes avlutade byrå. Någonstans i denna villervalla finns dom. Det gäller bara att hitta. Och jag söker och söker, går och går. Trängs, kvider, lider. Ögonen trillar runt som pingisbollar. Var är dom?

Plötsligt har timmarna flytt mig. Om fem minuter stänger dom och jag är inte färdig. Ge mig en limtub, jag behöver bli hög för att se över alla dessa huvuden. Rusar runt i blindo, känner pulsen banka. Bo-dom bo-dom bo-dom. Det brusar i öronen.

Där är dom ju! Längst där inne på hyllan strålar dom som lysmaskar. Inte för en sekund släpper jag dom ur sikte. Dom är min ledstjärna som guidar mig, längre och längre in. Jag hör spridda stön längs min väg, så jag drar in armbågarna och lägger dom mot sidan igen. Bara ett par steg till och dom är mina. Ett par steg. Handen sträcks ut och jag känner värmen välla emot mig.

Då. En samling om fem korvar glider upp i mitt synfält. Dessa korvar sitter på en hand, som tillhör en annan. I slow motion ser jag dom gripa tag i den ena ljusstaken. Förtvivlat svingar jag mig mot hyllan, hugger tag i maken och drar ner den mot kroppen. När jag tittar upp ser jag hår, en massa fårhår. Kärringen i fårkappan glor misstroget på mig, harklar sig och säger "Ursäkta, men jag var nog först". Hahaha, jag skakar på huvudet och skrattar högt. Never. Jag höll på att dö för deras skull, jag lämnar aldrig över den jag fått tag i.

Sen är allt lite luddigt. Hon försökte visst ta den av mig med våld, men jag kontrade. Jag bet tag i hennes korvar till fingrar och släppte inte taget. Det jag sen minns är att någon bände upp mina käkar och jag förundrades över att korvar kan smaka så gott, ogrillade. Något vått rann nerför min haka och jag fick inte ens torka bort det. Istället lät jag tungan girigt slicka i sig av senapen, fast det luktade inte som senap.

Men jag klagar inte. Det är varmt här. Varmt och mjukt. Väggarna är vita och bulliga och det ekar inte. Tystnad råder, lugnt det är i rummet. Det enda som är besvärligt är att skriva, och det gör ont att klia sig på näsan. Jag hann dessvärre inte klippa tånaglarna innan jag reste min iväg.

Av Lena Vikberg 21 dec 2001 09:32