Denna livsleda

kommer på mig själv med att hata för mycket, stressa för mycket, må för jävla dåligt. studerar för mycket och tar allting på för jävla stort allvar. jag går runt och tänker, tänker på varför man ska leva sitt liv på ett sätt som får en att må dåligt. jag vill verkligen inte dö illamående. och nu så mår jag inte bra. det jag vill är att åka bort, till en liten stuga. och sedan bo där. jag tror inte det hade varit tråkigt. jag tror att jag hade stormtrivts. för här vill jag inte längre bo. jag vill inte bli något jag inte mår bra av. pengarna jag kommer att tjäna kommer jag inte orka spendera, förrän jag blir gammal. varför kan inte de som inte vill jobba få slippa det? de vars kropp krävt arbete skulle kunna få ett sådant och de som ändå känt sig tillfreds, skulle kunna få en liten summa pengar i månaden och sedan pyssla med vad de ville. jag vill inte ruttna bort i en tragik som denna. fan folk ser inte på varandra på ett trevligt sätt längre. de retar sig på varandra. jag är en av dem. ni hatar mig, och jag tycker nog rätt illa om er också. varje dag rinner vi igenom tunnelbanesystemen, varje dag ser vi ner i marken, eller blundar, eller så är vi övertrötta och rödögda och därför ser vi ingenting. vet inte vart ni är på väg. men ni ser inte ut att ha roligt. hur många av er lever det liv ni såg fram emot som unga? tanken på ett liv fyllt av arbete är svindlande och absurd. och att livet snart tar slut är det ingen som ägnar en tanke åt. är det respektfullt? är det bra att man ska tvingas till att fullfölja en bedrövligt monoton utbildning på 4 år, bara för att framtiden, efter det trista varat, lovar gott. är det många som njuter av just utbildningen sin? är det många som njuter av sina jobb? vi envisas med att förtränga vår livslängd och skjuter saker och ting framför oss. men vad ska man göra?

Av magnus blomdahl 20 dec 2001 09:42