En katthistoria

Snart skulle de visa sig att det var en alldeles vanlig bondkatt. Ja, vanlig och vanlig - han var så tovig och vild att han mer såg ut som en förlupen panter. De gula ögonen betraktade oss misstänksamt ifrån skogen, när vi ställde ut mat till honom på berget.

Augusti blev september och september blev oktober och plötsligt hade det blivit regnigt, blåsigt och kallt. Vi ställde fortfarande ut mat på berget varje dag, men vår panter hade ännu inte visat några tecken på att vilja komma närmare. När vi en gång försökte komma närmare honom fräste han som värsta spottkobran, reste ragg och gungade bakdelen fram och tillbaka.

Jag undrade så var han kom ifrån. Var han en övergiven sommarkatt? De förra ägarna hade inte sagt något om en katt, men de hade bara bott i huset i ett år och vi var de första ägarna som bodde året runt. Efter mycket vånda och oro för våran nya familjemedlem, bestämde vi oss för att bygga ett katthus till honom. Det fanns ingen chans att han skulle flytta in till oss i huset så vild som han var.

Vi installerade en frostvakt i hans hus och målade det grönt med vita knutar. Oktober nalkades sitt slut. Det hade blivit ordentligt kallt och snön hade redan lagt sig. En kväll när vi satt och tittade på TV, såg jag hur det automatiska ljuset tändes på baksidan. Vi ställde oss och tittade ut genom verandadörren. Jo, nog var det han alltid. Han nosade på öppningen till huset och verkade tveka, men.snart var även den långa, toviga svansen inne.

Succé! Yippie! Vi hade lyckats! Jag tror att han stannade därinne i stort sett hela vintern. På julaftonen ställde vi ut en tallrik nykokt fisk med lite gräddsås på en tallrik utanför hans hus. Han kom ut och kastade i sig maten, tittade upp åt vårat håll och försvann sedan in i sitt hus igen. Vi stod där lyckliga som nyblivna föräldrar och blev alldeles varma om hjärtat.

Idag ligger Lewis i våran säng.Han är döpt efter min killes morfar som överlevde skyttegravarna under första världskriget! Han är världens bästa katt. Jag trodde aldrig att han skulle bli så tam. Det är inte så att han gillar att bli lyft eller så, men vi får klappa honom inte några andra och man kan ligga sked med honom. Om det nu kallas så när det är en katt. Vi har varit hos veterinären två gånger. Han har fått kattsprutor och penicillin och är nu även kastrerad. Första gången var det en infekterad tass och då var dom tvungen att söva ner honom för att överhuvudtaget kunna närma sig honom. De andra kattägarna satt och höll sina katter så snällt i famnen och tittade förundrat på vår kattbur som rörde sig några meter på golvet innan vi ens hunnit registrera oss i kassan.

Ibland vill han vara för sig själv. Då går han in i sitt hus. Han är nog tacksam över vad vi gjort för honom. Men nog märks det att det fortfarande finns en djup misstro till människor. Med all rätta. För även om han med nöd och näppe klarat sig igenom så många kalla höstar och vintrar, har det som satt det djupaste spåret nog ändå varit att han blev övergiven.

I år har han fått ett nytt halsband i julklapp.

Ett svart i älgskinn, med nitar och diamanter. Ett halsband för en riktig, glänsande, skinande panter.

Av Anna Drangel 18 dec 2001 15:52