sourze.se

Därför lämnade jag läraryrket

Alla lärare har sina historier att berätta. Mitt första år som lärare hotade en elev att han skulle våldta mig. En händelse ingen lyfter på ögonbrynen för. Ändå allvarlig nog att inte förtränga.

I de flesta klassrum sker varje dag mirakel. Genom märkvärdiga handlingar skapar lärare underverk. Att undervisa är nämligen mäktigt! Det vet ni som varje dag ger ert allt till våra barn och ungdomar. Och just att ge ert allt till dem, det måste ni. Att göra något halvdant går nämligen inte för sig, för i skolan är ingenting lagom. För dessa eldsjälar och gudar som brinner och glöder är läraryrket inte bara ett jobb; det är ett kall.

Jag anser att lärare har det mest fantastiska och storartade yrke man kan tänka sig. Det var också med den insikten jag som 18-åring beslutade mig för att läsa till lärare. Jag kan dock inte sticka under stol med att jag många erfarenheter rikare, bittert ångrat den där ödesdigra dagen i gymnasiet då det var dags att skicka iväg sin ansökan till universitetet. Samtidigt som det inte finns något mer givande arbete än att undervisa och samspela med ungdomar, finns det kanske heller inte något så påfrestande som komplicerat yrke.

Att vara människa är stort. Att leva som förebild är många gånger större. Vissa klasser älskar du lika mycket som de älskar dig; andra går du med bävan in för att möta. Precis som med alla människor du möter i livet kan kontakt uppstå direkt, eventuellt eller inte alls.

Ibland kommer ögonblicket då ljuv musik uppstår. Det är då du förstår varför du orkar och omedvetet tankar du bränsle till motorn. Bränsle som ska räcka alla sju dagar i veckan. Men magin igår, finns inga spår efter idag. Ord vägs på våg och en dålig dag måste snart bli bra. Nya berg återstår att bestigas och i den ständiga kampen mellan ont och gott växer relationen mellan läraren och eleverna fram. Relationen som lika mycket berikar och förgyller, som tär och suger musten ur dig. Läraryrket är svart eller vitt, och dess avigsidor är många och tydliga.

Alla lärare har sina historier att berätta. Mitt första år som lärare hotade en elev att han skulle våldta mig. En händelse ingen lyfter på ögonbrynen för. Ändå allvarlig nog att inte förtränga. Skolan är en spegel av samhället. Problem i samhället löser man inte i skolan. Utan stöd från samhället, kommer den svenska skolan att urholkas. Unga människor behöver kärlek och trygghet. Men de behöver också tydliga gränser och vuxna förebilder. Lärare kan inte ersätta de föräldrar som inte finns där för sina barn. Däremot kan vi leda, diskutera, argumentera, lyssna och undervisa! Mer kan man inte begära av oss. Om man kräver mer, blir något lidande. Och då är det inte längre lärare som behövs i skolan.

Det är som om ungdomars ifrågasättande har fått en egen gräddfil och blivit en förvirrad och felaktig tolkning av begrepp som yttrandefrihet och demokrati. Att ljuga med de stora orden, att respektlöst skrika argast, att inte passa tider, att inte respektera sina medmänniskor, att vandalisera och förstöra, att slå ner sina klasskamrater, att sälja sin själ för att vara en i gänget, att ständigt skylla på någon annan för sitt eget misslyckande; det blir kontentan av denna feltolkning. En feltolkning som de vuxna ytterst är ansvarig för!

Att kränka sina medmänniskor och försvara sina övergrepp som sin förbannade rättighet att tycka; tyckande som inte skyler fördomarna som förpestar. De meningslösa nonsensdiskussionerna som gick ut på att argumentera för argumentationens skull. Som ett hack i en skiva kunde ifrågasättandet fortsätta; utan innehåll, substans eller allvar. Det är tjafset man helst vill glömma. Tjafset som ibland tog onödiga proportioner, och som gjorde att man själv gick i taket. De egna handlingarna man önskar ogjorda. Ord man inte lyckades hejda. De rätta orden man aldrig kunde finna.

Tid och rum flöt ihop och hundårens makalösa cirkus av förberedelser, rättningar, lektioner och utmattning hade gjort sitt. Efter utmattning, stress och molande tankar på privatliv och vila växte de molande tankarna fram. Upptäckten av en svullen kropp med mystiska utslag, fick mig att fatta beslutet. Jag lämnade skolan. Jag lämnade eleverna. Jag svek och gav upp. Efter 2,5 år på högstadium, gymnasium och Komvux valde jag att förvandla sju dagars arbetsvecka till fem. Allt tog ett slut, och det kändes som jag hade vunnit mitt liv tillbaka igen.

Ingångslönen 1997 var för mig inte mer än 15 500 kronor på gymnasiet. Det är sant att man idag kan förhandla sig till högre löner. Lönerna är dock fortfarande pinsamt låga för att 4,5-5 års studier vid universitetet skall kompenseras. Men lärare är ju heller inte högavlönade, respekterade eller beundrade på samma sätt som de en gång var.

Jag anser att samhället måste våga ge läraren tillbaka tiden, tilliten och förtroendet att skapa magi i klassrummet. Låt oss förbereda, genomföra och utvärdera lektionerna under arbetstid. Får vi inte det förtroendet, riskerar många eldsjälars glöd att slockna.

Med kluvna känslor kommer jag kanske en dag att återvända till undervisningen och skolan. Då med större energi och erfarenhet, men också med större bävan, än vid debuten. Men det är med samma insikt. Jag vet nämligen att det inte finns någonting som är vackrare än att explodera i ett förlösande skratt tillsammans med en klass fylld med tonåringar.


Om författaren

Författare:
Sara Magnusson

Om artikeln

Publicerad: 12 dec 2001 21:14

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: