Slakta svinen!

TV:n står och går i vardagsrummet. Då och då tittar jag upp från min tallrik och ser lite slött på vad som försiggår där på rutan, samtidigt som jag enträget tuggar sönder maten.

De har det egentligen jävligt trångt. Det ser ju vem som helst. Kan de egentligen röra sig överhuvudtaget? Ögonen kanske. Och benen. Men annars är de fast. Egentligen borde jag ha lite mer salt på mina pommes, men köttet är bra. Perfekt kryddat och så. Saftigt. Ibland kan man få sådana där seniga bitar som hur mycket man än tuggar är jobbiga att svälja. De fastnar nästan i halsen. Men den här biten var verkligen mör. Ibland undrar man varför de måste hänga upp och ner sådär. Det kanske helt enkelt underlättar hanteringen. Hoppas verkligen att ett sånt där ställe är hygieniskt. Ja, med allt blod och så. Man ser ju ändå hur det ser ut. De får ju stå i sin egen avföring. På betonggolv.

Deras ögon säger ingenting. De vet ingenting. Och om de skulle veta något, vem skulle i så fall förstå?

Det är en märklig industri egentligen, tänker jag, nästan road av bilderna som flimrar förbi där på TV:n. Jag skär en ny bit, stoppar den i munnen. tuggar. Och på TV:n rinner blodet från hennes hals.

I Haag dömer man krigsförbrytare. Sådana som brutit mot folkrätten. Kanske har de dödat hundratals människor. Eller åtminstone gett order om att hundratals människor ska dö. Och folk har verkställt deras order, uträttat vad som krävs för att döda människorna. Svinen. För inte så längesedan gavs det order om att alla svin skulle avrättas. De gjorde ändå ingen nytta och var bara i vägen. Och eftersom ingen skulle ha någon nytta av de döda svinen, så var det lika bra att hålla tyst om det. De gick ju ändå inte att äta eller så.

De hade det jävligt trångt. Det ser ju vem som helst som sett bilderna. Kunde de egentligen röra sig överhuvudtaget? Ögonen kanske. Och benen. Men det tog dem ingenstans. Bara runt, runt i en hage. Och deras ögon säger allt. De vet allt. Och vi förstår vad de säger, för vi är svin av samma sort.

Kropparna lastas på hög för att brännas. Köttbiten går inte att svälja. Aptiten är borta. De hänger inte uppochner, de står inte trångt i sin egen avföring, blodet rinner inte från deras halsar. De står bara där bakom stängslet och tittar in i kameran. Allt är för dem bara hopplöst. Sen läggs deras döda kroppar på hög för att brännas. Och människorna har verkställt order och dödat svinen. De var ju ändå bara svin. I alla fall i deras ögon. Hur i helvete kunde de!

Jag stänger av TV:n för att fortsätta äta, för att fortsätta tugga, för att fortsätta svälja. För att kunna glömma. Vad spelar det för roll om femti eller hundra år? Det är ju ändå bara djur. grisar. svin.

Häng dem i taket och skär halsen av dem! Jag måste ju få min mat.

Hmm. Mycket saftig bit det här.

Av Arvid Jurjaks 11 dec 2001 17:45