Det kallas mod

Jag har slagit upp ögonen många gånger, bara för att på nytt somna om. Ni vet hur det känns när man befinner sig i dvala; ett mellanting av att sova, och av att vara riktigt vaken. Det är då man bestämmer sig för, om man ska orka kliva upp fastän det känns jobbigt, eller om man ska somna om, ligga kvar bara för att det är så skönt att sova. Jag har under åren valt det senare alternativet, nu undrar jag varför?

Jag pratar om djurs lidande. Jag gråter och jag skäms över vad vi människor orsakar, och framförallt så är jag frustrerad! Jag tänker på djurs lidande. Ibland hyser jag sådan liten tilltro för oss människor, det känns som om det jag motarbetar är alldeles för stort, det känns ibland omöjligt. Men eftersom jag nu är klarvaken, efter att ha sovit alldeles för länge, så kan jag inte somna om hur gärna jag än ibland vill. Det krävs mod för att se.

Det är när allt känns omöjligt, som jag påminner mig själv om alla andra människor som också har fått nog. Människor som ägnar hela sitt liv åt att hjälpa djur. Jag hoppas och vill tro att hela världen en dag ska vakna för att aldrig på nytt somna om. Det svåraste med att vakna är känslan av skuld. Skuld för allt det som jag hade kunnat göra. Skuld över att jag inte gjorde det. Skuld för att det finns massor av andra människor som gör så mycket mer. Skuld är en tung börda som jag gärna vill bli av med, och det är den som driver mig att gå ett steg längre.

Förut trodde jag att om jag bar på något tungt så var det bättre att stanna upp då och då, för att vila och sedan fortsätta. Tyvärr blev jag ofta sittande, därför att varje gång jag stannade så blev det bara ännu jobbigare att resa sig upp. Jag har insett att det inte blir tyngre om jag fortsätter gå, min börda blir lättare. Varje steg jag tar är viktigt, för att nå det slutliga målet; djurens rätt till frihet, kärlek och ett liv utan lidande.

I tävlingar är det viktigt att komma först, att vinna. Detta är inte en tävling. Alla som når målet är lika duktiga bara man tar sig dit. Det spelar ingen roll om du är först eller inte. Vissa går, andra joggar och en del springer i mål. Och det har ingen betydelse alls, ingen kan förlora. Men vi börjar få ont om tid. Djuren och naturen börjar få ont om tid. Fler och fler förstår att det är bråttom.

Så om du sover; vakna.
Om du kryper; res dig upp och gå.
Om du går; gå fortare.
Om du redan går fort; spring

En otränad människa som inte är van vid att springa, kan omöjligt vinna ett sprinterlopp. Hon eller han kommer att bli trött och inte orka. Känslan av misslyckande kan då bli så stark att man aldrig törs försöka igen. Ta det därför steg för steg, skynda men ha inte för bråttom, spring inte så fort från början, så att du inte orkar gå i mål, för det hjälper INGA djur!

Av Michaela Boström 11 dec 2001 14:25