Kapitalism - en global 40-årskris?

Det har börjat anses bakåtsträvande att vilja ha ett tryggt liv. Att bara tjäna ihop vad som behövs och leva tillsammans med släkt och vänner i hembygden hör bondesamhället till. Ett tryggt liv är istället att till varje pris tjäna ihop en så stor pension som möjligt. Ordet som används för att beskriva det moderna livet är flexibilitet - var och en ska vara beredd att flytta dit jobben finns och byta karriär när arbetsmarknadssituationen förändras. Det är vars och ens ansvar för Sveriges framtida tillväxt.

Idag är det alltså fullt rimligt att kräva av någon att flytta från släkt, vänner och hembygd för att bidra till de svenska företagens internationella konkurrenskraftighet. Eller rättare sagt - det är rimligt att kräva det av arbetare. Gubbarna i toppen behöver inte flytta - de pendlar med flyget till exempel. De som inte eftersträvar en karriär i livet ska alltså flytta, medan de som eftersträvar en karriär i livet inte ska flytta. Det är ungefär som om att tvinga en idrottare till hårdträning, även om denne inte har planer på att satsa på idrott.

Kapitalismen inskränker den individuella friheten för den som inte vill göra karriär. Att inte göra karriär är inte detsamma som att sitta still, snarare tvärtom. Det är en prioriteringsfråga. Livet är inte antingen aktivt jobb eller passivt familjeliv. Friheten för den som vill bli befordrad och tjäna mer pengar är säkerligen stor, men jag tror helt enkelt att många har bättre saker för sig. Eftersom kapitalismens företrädare tror att alla människor definierar välstånd likadant tror de att alla människor definierar frihet likadant.

Allt sedan den gryende industrialiseringen har människor stridit för sociala rättigheter som nu slopas efter hand. Kapitalismens utbredning ses ibland som en revolution, men är egentligen en bakåtsträvande rörelse mot tidigare förhållanden. Skillnaden är att det används finare verktyg i produktionen. Idag ska ingenting vara säkert - barn som föds in i dagens samhälle ska inte vara garanterade varken jobb, bostad eller vård. Ordet som används för att beskriva det kaotiska livet är frihet.

Förr i tiden ville många människor minska sin egen frihet för att leva ett tryggare liv. De bildade familj till exempel och tog ett långsiktigt ansvar för denna. Många anser fortfarande att mindre frihet på vissa områden ger ökad frihet på andra. Men nu är det andra bud: den moderna kapitalismen uppmanar oss att vara flexibla. Vi ska kunna bryta upp när som helst. Det måste vara något nytt hela tiden. Den kapitalistiska 40-årskrisen syns överallt. Några upplever den i 25 års-åldern, andra i 55-årsåldern. Gamla och barn däremot får klara sig bäst de vill, utan någon kärnfamilj och utan statligt socialt stöd, medan de yrkesarbetande leker av sig.

Vad är då välfärd egentligen? Är det något materiellt? Eller är det trygghet? När har du det bra?

Kapitalismen av idag hävdar att välfärd är materiellt. "Frihandel ger ökat välstånd", skriker demagogerna. De har läst en siffra som säger att BNP blir högre med frihandel än utan. Alltså har alla det bättre med frihandel. Punkt slut? Eller finns det bra och dålig frihandel?

På företagen leds utvecklingen av gubbar i olika åldrar som nu ser sin chans att göra det de aldrig fått göra. Gubbarna köper bilar och kanske också mobiler för att känna sig ungdomliga. Precis som många människor i yngre åldrar känner de sig eftertraktade när telefonen ringer eller när de får åka en tur med bilen. De sitter och väntar uttråkat på att det ska komma ett SMS eller att de ska hitta en anledning att åka någonstans. När det väl ringer eller när det är dags att åka är det förstås bra med materiell välfärd. Allt medan livet rinner ifrån dem i väntan på något bättre.

Gubbarna - vilket inte är detsamma som erfarna män - jobbar hårt, några av dem bränner ut sig. De vet inte hur de ska förhålla sig till den nya friheten, ungefär som nyskilda 40-åringar inte vet det. De jobbar ibland mer än de orkar och behöver roa sig ordentligt för att slappna av. Somliga av dem kostar på sig en resa runt jorden, gärna till Sydost-Asien, kanske för att hälsa på någon affärspartner eller en kollega på lokalkontoret gubbarna är globaliserade och för att "ha lite kul" med flickorna där. Jag undrar vilken bild många asiater har av västerlänningar och vilken roll detta har spelat i världshändelserna. En sydostasiat minns förmodligen bäst de västerlänningar de mött ansikte mot ansikte. Med tanke på vilken schablonbild vi har av muslimer så kanske deras schablonbild av västerlänningar är en nedgången gubbe.

Frågan är om gubbarna vet vad de gör, varken när de jobbar eller när de "roar sig". Jag tror inte att de riktigt inser vilka konsekvenser deras lekar i sammanträdesrummen har för människor. En av vår tids största händelser är att en människa kan döda en annan människa utan att möta honom eller henne ansikte mot ansikte. Missiler kan avfyras genom ett litet knapptryck.

Likadant fungerar det på företagen idag. Människor är en siffra på datorn. Människor är en kostnad som försvinner med ett knapptryck.

Gubbarna kryper för börsen. De gör allt för att motsvara kapitalägarnas förväntningar, som oftast ligger orimligt högt. De slår gärna igen vinstdrivande fabriker eller kontor om de inte ger kapitalägarna tillräcklig avkastning. En barnunge kan räkna ut att ett företag inte överlever om det går med förlust, likaväl som att ett företags lönsamhet inte avgör dess samhällsnytta. Det inskränker valfriheten om individen bara kan välja mellan de lönsammaste produkterna. Men det är förstås inte uppsägningar baserade på ren girighet det egentligen handlar om, säger gubbarna. Orden som används för detta är att "banta", eller "trimma". I USA har man till och med topplistor över de gubbar som avskedat flest. Ordet som används då är "mod", eller kanske "bra management."

Dessa fabriker eller kontor har kanske bara funnits tre månader. Kvartalskapitalismen - vilket kan jämföras med en tre månaders mandatperiod - visar sig på närmast löjeväckande sätt. En gubbe i 40-årskrisen märker kanske, för att ta ett exempel, att många köper mobiltelefoner. Gubben anställer så många personer som möjligt och tillverkar så många mobiltelefoner som möjligt. Efter några månader visar det sig att inte samtliga konsumenter köpte telefon och att de som gjorde det, bara köpte en. Dags att avskeda de nyanställda, och kanske några fler. Gubben säger i massmedia att det beror på marknaden. Gubben har alltså miljonlön och lyckas inte med den enklaste kalkyl. Det var antagligen ett oöverlagt beslut.

Varför måste egentligen pengarna skapas över en natt - för att försvinna nästa natt? Varför ska människor flytta - för att flytta tillbaka? Varför vägrar kapitalägare att i samråd med gubbarna och övriga anställda skapa en långsiktig utveckling? Jag tror att det är 40-årskriser. Det tålamod och den karaktär de en gång hade är borta.

Hur länge ska denna lek fortsätta? Jag tycker att vi redan ser tecken på en vändning. Vaclav Havel har beskrivit livet i de kommunistiska länderna. Han berättar om en grönsakshandlare som hängde upp ett plakat i fönstret med texten "Arbetare, i alla länder, förenen eder!" Enligt Havel resonerade grönsakshandlaren på följande sätt: "Jag, grönsakshandlare X, bor här, och jag vet vad jag måste göra. Jag uppträder på det sätt som man förväntar sig av mig. Man kan lita på mig, och man har ingenting att förebrå mig. Jag är lydig, och därför har jag rätt att får vara i fred." Vaclav Havel menar att den språkliga innebörden i texten på plakatet var helt ointressant för grönsakshandlaren. Det sa ingenting.

På TV intervjuade de nyligen amerikan som sade att ingen handlar i en affär som inte har USA:s flagga i fönstret. Vad säger den flaggan? Att kapitalismens företrädare försöker bevara tron på en ideologi som förlorat sin legitimitet, precis som under kommunismen? För övrig propaganda, se www.oprah.com eller www.somebodycares.org och lyssna på "Heal our land".

I de kommunistiska staterna användes militär för att hålla folket i schack. Samma metod planeras att snart användas vid toppmötena också. Allt för att hålla "galningarna" borta. Tråkigt nog har det visat sig i historien att "galningar" kan ställa sig i vägen för stridsvagnar i kampen för demokrati. Det är inte borgare som satt sig emot övermakten. De har alltid funnit sätt att tjäna pengar och rädda sig själva.

Jag tror att det är en kamp för demokrati idag också. Människor vill ha en chans att påverka sitt eget liv. Oavsett hur det livet ser ut. Många vill kanske inte sitta på fritiden och jämföra erbjudanden mellan olika företag för att "tillfredsställa sina preferenser", utan har bättre saker för sig, som att umgås med släkt och vänner eller ägna sig åt personliga intressen. För den skull finns det ingen anledning att beslut som i högsta grad påverkar deras liv ska tas över huvudet på dem. Varken i Sverige eller i omvärlden. Jag tror att desto fler som tillfrågas, desto mindre är risken för oöverlagda beslut hos gubbarna i 40-årskrisen.

Kapitalismen anklags för mycket - diskriminering, barnarbete, hänsynslös arbetskraftsutnyttjande och så vidare. Men jag tror att det är gubbarna i 40-årskrisen som ska anklagas. Som alltid är det människors beteenden som avgör den praktiska utgången för en teoretisk idé. Varken gubbarna eller konsumenterna är så rationella som nationalekonomerna trodde. Gubbarna för att de är i 40-årskris, konsumenter för att de har bättre saker för sig.

Nationalekonomer kan kanske inte räkna ut när en människa har det bra. Det kan varje enskild människa bara tänka ut, och känna efter, själv. Kanske krävs det då en viss trygghet för att inte fatta oöverlagda beslut.

Av Henrik Hermansson 07 dec 2001 10:45