Skoljympan skapar soffpotatisar

Efter flera års nedskärningar har det nu börjat pratas om att det behövs fler idrottstimmar på schemat igen. Det ska alltså bli fler timmar som många elever kommer känna sig nödgade att skolka ifrån, eller smita undan med dåliga ursäkter om mensvärk och annat. Varför är det ingen som talar om att öka kvaliteten på idrottstimmarna så att de inspirerar istället för bryter ned självförtroenden? Istället för att bygga upp ett intresse för att ta hand om sin kropp så skapar skoljympan framtida soffpotatisar genom att avskräcka folk från motion.

Mitt minne av skoljympan är att det alltid handlade om att tävla - man skulle vara bäst på att springa, sparka boll, hoppa långt eller högt. För dem som är duktiga är det säkert en rolig utmaning, men för dem som är sämst är det helvetet på jorden. Sedan ska det sättas betyg, och enligt mina erfarenheter utgår många lärare från några standardprestationer samt om man är idrottsligt aktiv på fritiden. Visst finns det ett visst tävlingsmoment inom alla ämnen i skolan, men inte någon annanstans blir det så tydligt för alla som på idrottstimmarna.

Vad vill man egentligen åstadkomma med idrottsundervisningen i skolan? Det vet jag faktiskt inte, men det verkar som att man främst vill få elever att motionera under de timmar som undervisningen spänner över. Dessutom ska man tydligen lära sig grunderna i de vanligaste bollspelen som fotboll, volleyboll, handboll och basket. Till slut ingår lite friidrott och gymnastik, antagligen för att öva elevernas motoriska förmågor.

Det viktigaste med skolidrotten borde väl ändå vara att få eleverna att upptäcka rörelseglädje? Att inspirera till egen motion på det sätt som man själv finner är roligt. Tänk om alla människor fick upptäcka på sina egna sätt hur kul det kan vara att röra sig om man gör något som man verkligen gillar? Själv upptäckte jag inte detta förrän jag på senare år började dansa. Vilken fantastisk grej att kombinera motion med ett konstnärligt uttryck? För andra är det säkert andra saker som är roliga, att promenera i skogen, eller spela badminton.

Att alla ska få specialisera sig på det de tycker är extra roligt behöver inte hindra att man även prövar på andra saker, men då ska man få göra det på sina egna villkor och bli bedömd därefter. Särskilt i tonåren är många väldigt känsliga för att visa upp sina fysiska färdigheter och det måste man ta hänsyn till. Det räcker med att läsa Linda Skugges krönikor om hur hon upplevde skoljympan för att få en inblick i hur det kan kännas.

Tanken att skolidrotten ska genomsyras av lust och glädje borde tilltala de flesta idrottslärare, men ändå kör många på i gamla fotspår. Jag minns min egen skoljympa där det gällde att "damma parken" springa ett par varv i en park nära skolan på tid, hoppa simhopp och spela bollsporter. Pennalism var vanligt förekommande, liksom elaka gliringar till de stackars killar som inte var essen på fotbollsplan. Tänk så mycket detta har förstört för många ungdomar som kanske resten av sina liv kommer att bära på aversioner mot idrott och motion?

Idag har man sunt nog kombinerat idrottsämnet med undervisning om hälsa, framförallt hur man ska äta för att kroppen ska må bra. Jag skulle även gärna se ett helhetstänkande där det ingår undervisning om hur mycket bättre kroppen mår om själen mår bra. Varför inte pröva Yoga eller Qi-gong på skoljympan för att sedan prata om de positiva effekterna på hela kroppen? Särskilt idag när så många elever upplever stress och stressrelaterade problem finns ett stort behov av detta.

Om jag hade fått börja med dans, aerobics och mindträning redan i skolan, hade jag börjat leva ett sunt liv mycket tidigare. Varför klarade skolan inte av att möta mina behov? Varför ska man bara ägna sig åt traditionella bollsporter och mätbara fysiska prestationer? Varför ska framförallt alla tjejer behöva vänta till senare i livet med att hitta den typ av motion statistiken säger att de flesta tjejer gillar och då betala svindyra årskort för att få gå på ett bra gym, eller betala för dyra danslektioner? Det är dags att reformera skolidrotten i grunden. Målet måste vara rörelseglädje, för alla.

Av Susanne Gräslund 29 nov 2001 14:06