Max Martin hittar på, Britney låtsas

Jag leker ibland med tanken att författare har bokskrivare. Bokskrivare blir då antagligen en person som råkar ha en viss känsla för melodier i språket. Man kan tänka sig att bokförlaget anlitar en PR-konsult vars uppgift är att avgöra vem som ska ge bokskrivarens trall- och lall-produkt ett ansikte utåt. Den människostereotyp som väljs ut att spela författare bör vara den som bäst "går hem" hos konsumenterna. Artisten lärs sedan upp att härma efter riktiga författares beteenden och kanske också åsikter för att bli en massmedial framgång.

Bokskrivare vore ju självklart löjeväckande. Men likväl fungerar det ofta precis så i musikindustrin. Liknelsen kanske haltar beroende på vilken betydelse man vill ge litteratur respektive musik. En del kanske tycker att litteratur är allvar och musik är trams. Det tycker inte jag, även om musik tenderar att vara mer eller mindre intuitiv jämfört med litteratur.

Artisterna som ger låtskrivarnas produkter ett ansikte utåt låtsas vara deprimerade, glada, intelligenta eller dumma i huvudet beroende på vilket koncept skivbolaget valt att satsa på i sina marknadsföringskampanjer. Skivbolaget "gör" på så sätt en stjärna av någon eller några. Det är inte särskilt förvånande att många musikstjärnor är med i filmer eftersom de alltid varit skådespelare.

Jag är personligen ganska ointresserad av de stora skivbolagens vinster eller om många vill lyssna på artisterna i fråga. Skivbolagens kunde i och för sig försöka vara lite självkritiska och försöka sälja även till människor över 14 år.

Det handlar inte om ekonomi eller smak. Jag undrar vad som händer med kulturen i allmänhet.

Medlemmarna i de pojk- och flickband som sätts samman har ju till exempel aldrig träffats innan produkten skapas, men ger likväl i sånger och musikvideor sken av att vara nära vänner sedan länge. Inte sällan berättar de på sentimentalast möjliga vis om deras ljuva, fiktiva barndom. "Spice Girls" sång "Mama" är ett bland många exempel. Sedan har vi ju alla dessa "romanser", som Max Martin eller någon annan har hittat på och Britney Spears låtsas ha upplevt.

Kort och gott, om kulturen - som överallt infekteras av detta fenomen - endast framställer tankar som ingen tänkt och känslor ingen känt, så kan man undra om kulturen inte dör. Tolkningar och covers är dock en helt annan sak enligt mig. I dess ställe kanske det kommer någon slags upplevelseindustri, vad vet jag.

Ett första steg mot att hindra denna eventuella kulturdöd är att kräva en begränsning av topplistor i massmedia. Topplistorna domineras oftast av ovan nämnda låtskrivare och deras låtsasartister, eller deras skådisar om man så vill. De bygger oftast på statistik om hur många skivor som sålts eller hur många gånger låtarna spelats i radio. De två är egentligen samma sak med tanke på att skivbolagen betalar de kommersiella radiokanalerna för att spela det vill säga flera gånger om dagen nöta in låtarna.

Alla topplistor som baseras på försäljningssiffror har enligt mig två huvudsakliga destruktiva effekter. För det första fungerar de som opinionsundersökningar vilka skickar ut signaler - inte sällan felaktiga - till all världens musikproducenter och musikkonsumenter om vilken smak som råder. Detta kan i princip utplåna - vad man tror är - mindre gångbar kultur. Varken massmedia eller skivbolag vågar, ganska logiskt, satsa på något annat än de ovan nämnda låtsasartisterna eftersom statistiken obönhörligen visat vad alla vill lyssna på och läsa om.

Låtsasartisterna lever på sina topplistor - har de hamnat där en gång gör de det säkert igen, snarare på grund av att de är kända än på grund av sin musik - och massmedia lever på låtsasartisterna. Intervjuerna är ofta intressanta när det handlar om låtsasartister utan egna konstnärliga ambitioner: "En miljon. Hur känns det?" Svar: "Totally amazing". Eller reportagen: "Nu vill jag ha barn."

Precis som i opinionsundersökningar kan man fråga sig hur insatta de deltagande egentligen är i problemet när de tillfrågas, eller i detta fallet när de köper. Många köpare kanske gillar skivan för tillfället och lägger den på hyllan nästa vecka. Försäljningen säger egentligen ingenting om hur mycket människor lyssnar på skivorna. Varenda skivaffär lägger ju upp topplistans album vid entrén, ungefär enligt samma princip som i mataffärer där onödiga skräpvaror placeras längst fram för att öka försäljningen. Om man sett varan i reklamen är chansen extra stor att man rycker ett exempel i förbifarten, kanske istället för de varor man egentligen skulle köpa.

Skivbolag köper också ibland sina egna skivor för att hamna på topplistan.

För det andra, vilket är det viktigaste, bedömer många en skivas kvalitet efter hur många exemplar som sålts. En skiva som sålt i ett exemplar känns lite "alternative" och en skiva som sålt i en miljon känns lite "mainstream". Så tänker jag i alla fall - mot min vilja. Jag har redan bildat en uppfattning innan jag lyssnar, eller snarare fått den påtvingad mig. Jag funderar på varför skivan inte säljer eller varför skivan säljer. Om en "alternative" artist säljer mycket har han eller hon svikit och blivit "mainstream". Är det tvärtom har artisten utvecklats. På Sourze kan man på motsvarande sätt inte heller helt undgå att fundera över varför en artikel har en eller tusen läsare, vilket starkt påverkar ens bedömning vare sig man vill eller inte.

Som det är nu kan man inte välja bort topplistorna eftersom de trycks precis överallt. Ibland står det till och med på skivorna hur många exempel som sålts: "Nu en miljon..." Man får inte en chans att göra en egen oberoende bedömning av skivan.

För att hålla liv i en döende kultur och för att skapa ett större utbud på marknaden krävs det en begränsning åtminstone till branschens egen media av topplistor - inom musiken och inom alla konstnärliga områden. Man kan också fråga sig om kritiker ska göra egna topplistor genom att använda siffror eller plus eller getingar i recensioner. Jag tycker dock att kritiker kan vara till stor hjälp i övrigt med sin digra kunskap.

Jag vill gå så långt att det är en demokratisk rättighet att slippa topplistor och kanske också opinionsundersökningar. Demokrati bygger ju på förutsättningen att var och en har egen förmåga att bedöma. Denna bedömning ska man ha rätt att göra autonomt. Jag vill inte köpa en skiva för att den är "alternative" eller "mainstream" och jag vill inte på motsvarande sätt rösta på ett parti för att det just nu är i regeringsställning eller oppositionellt. Det är min rättighet att själv få bilda mig en uppfattning - helt oberoende av vad som för tillfället "går hem" och vad som inte gör det.

Av Henrik Hermansson 28 nov 2001 10:35