Dokusåpornas beska bismak

Jag tillhör dem. Lika fascinerad och fängslad som jag känner mig under programmens gång, lika kluven är jag efteråt. Trots min fascination hänger den beska bismaken kvar. Dokusåporna är lika fantastiskt intressanta som pinsamt motbjudande.

Men hur är det med karaktärernas bismak? Kommer de undan med blott en baksmälla, en klump i magen? Har inte priset på deras integritet och personlighet satts för lågt? De som var psykiskt stabila innan resans gång, kanske inte är det efteråt. Eller är de genomtänkta och beräknande individer som strategiskt navigerar genom trauman och infernon. Jag är ledsen att säga det, men jag är skeptisk. Däremot får jag gratulera till en krass, men lyckad affärsidé.

På bästa sändningstid avslöjas mörka hemligheter framför den obevekliga kameralinsen. I offentlighetens obarmhärtiga sken förvandlas karaktärernas integritet till allmänrätt. Vi bjuds in för att leva oss in i deras misär, lidande och sorg. Utelämnade, ofta också förödmjukade ger de oss sina blottade själar och vi köper deras äkthet, deras rävspel och deras svek. Fördomsfulla och klarsynta dömer vi ut dem utan tanke på kamerans makt. Ty våra karaktärer har redan formats till de stereotyper som serverats oss och för enkelhetens skull förtränger vi medias makt att vinkla, förvrida och förstärka.

I sin strävan att vinna fortskrider dramat och liksom tio små negerpojkar försvinner de en efter en. Trots vetskap om spelets regler känns förödmjukelsen och utsattheten alltid mer än beräknat när medlemmarna i Baren, Harem, Farmen eller Robinson tvingas åka hem tidigare än planerat.

Jag önskar innerligt att allting är ett storslaget spel, ett utmärkt skådespeleri, en trovärdig manipulation. Min instinkt säger dock annorlunda. De är vanliga människor vars värde inte mäts i IQ. Modiga och ogenerade har de valt att blotta sig. Nakna och triviala tränger de in i våra vardagsrum. Den som kastar sig ut genom ett flygplan utan fallskärm har dock sig själv att skylla och den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Vilka är skälen och drivkrafterna som drivit dem? Splittrad och kluven försöker jag förstå. Med stor beundran för att de vågar ta tag i sina hittills helt osynliga och genomtråkiga liv i jakten på en meningsfullare vardag. Med större vemod över den yta de förmedlar. Utan omskrivningar vill de bli rika och berömda. För att nå ryktbarhet har de gjort ett medvetet val. De är sedda, de är hörda, om så endast för en säsong i Baren.

Av Sara Magnusson 26 nov 2001 13:29