Den tolfte. Det gör ont.

Jag går ut genom dörren. Stänger och låser. Trycker på hissen. Nej nu har han fransosen som bor våningen över oss rökt i hissen igen. Jag tror nog att det är han. Jag kom på honom en gång när hissen stannade på vårt plan, jag klev in, han såg förtappad ut. Jag log. Mig bekommer det inte. Det är vår hemlighet. Mamma å andra sidan blir alltid väldigt upprörd när det är en fimp, en soppåse eller ett dammkorn i hissen. Hon är överhuvudtaget en väldigt upprörd människa.

Ut ur byggnaden. Man skulle kunna tro att det är en vanlig dag. Någon på väg till jobbet, kanske försenad. Klockan är halv nio. Jag väntade noga ut tiden. Barnen i skolan tvärsöver lekplatsen började tjugo över åtta. Jag vet för jag har själv gått där.

Snabba steg längst den asfalterade vägen. Det är grått ute. Det skulle vara snyggt att säga att det är lika grått som husen men betonghusen kläddes i orange tegel för flera år sen. Allt för utsmyckningens skull. Löven skiftar i höstfärger på eken jag passerar vid busshållsplatsen. Är det vackert? Om jag hade min kamera med mig skulle jag kunna leka att det var vackert. Framkallningsvätskan skulle sen antagligen avslöja min känsla för form. En känsla som sitter i ryggmärgen men som aldrig gör ont.

Det är för jävligt kallt ute. Jag ser för jävlig ut. Jag har inte duschat. Och framför allt har jag inte druckit kaffe. Går ner till kiosken vid tunnelbanan. "Lucky strike". Jag ser kassörskan. Det är alltid samma, men jag lägger aldrig hennes utseende på minnet. "Trettiosex och femtio". "Tack". Vänder mig om. Fan också. Ser mitt ex på väg mot kiosken. Nog kan jag väl stoppa tillbaka växeln i plånboken. Det är hål i mitt myntfack. Allt åker ut i fickan. Det är hål i fickan. En del åker ut i fodret. Orkar inte fiska efter mynten. Han har redan gått förbi, troligen in i tunnelbanan, så jag går ut ur kiosken.

Börjar gå hemåt. Tänder en cigg. De första halsblossen gör lite ont. Mår lite illa, har inte ätit nåt. Men det hjälper mot det där. Rökningen är fortfarande min hemlighet. Sen tre kanske fyra år tillbaka. Läser Rinkeby spegelvänt på skylten som hänger vid ingången till torget. Den kom upp ungefär samtidigt som dom klädde ut husen sådär. Allt är ju så exotiskt hemma hos oss. Den riktigt skriker "snälla-Svensson-kom-och-se-det-är-exotiskt-och-inte-farligare-än-Gran-Canaria".

Vet ni hur det känns när man förklär sig? Vet ni vart det trycker? Precis vid hjärtat. Som förr när man satt uppe för länge, drack för mycket kaffe, och tjuvrökte på balkongen och rättade det sista på en uppsats en timme innan den skulle vara inne på morgonen. Inte fan ville man att satmaran till lärare ska ha något att sätta emot. Det går inte att svälja.

Kommer hem till soffan och katten. Soffan är synden. Jag sätter mig och kommer aldrig mer upp. Drar av mig mina smutsiga Clarks rakt på den vita mattan. Ser en-två-tre amerikanske sitcoms. Vem håller räkningen?

Här bodde vi länge. Jag, Gabriel och Totte, mamma och pappa. Totte är katten. Det är en ganska svennig lägenhet för att ligga i rinkeby. Etage på 110 kvadrat. Alla mina kompisar älskar den. Nu bor bara jag och Totte och mamma kvar. Och Andreas har flyttat in. Andreas är pojkvännen min. Allt förändras ju.

Klockan blir halvåtta. Den magiska halvtimmen när det inte finns nåt att kolla på i tv-rutan. Andreas har kommit hem. Han skriver tenta eller uppsats igen. Jag mår bra säger jag. Allt är bara bra. Jag går till köket. Skalar potatis. Det är bra. Allt är bara bra. Men ni vet hur potatisskalaren brukar slinka ibland och så gör det lite ont och så svär man och för att är allt så in i helvetes orättvist för att det är vanlig jävla dag i år men förra året var det familjemiddag och födelsedag? Det händer i alla fall och jag lever igen och jag hatar det.

Jag är liten igen, Andreas kommer och leder ner mig till sängen. Jag blir nerbäddad och jag sväljer en sömntablett ihop med stoltheten. Får en puss på pannan. Han vet men jag vill inte prata om det och det svider så hemskt i ögonen och det värker i halsen. "Du måste ställa klockan...". "Ställ väckarklockan på sex!". "Har du ställt väckarklockan?". Imorgon ska jag nog gå till jobbet. Sen kramar han mig tills ögonlocken blir tunga och tankarna inte går att hejda och jag slår vilt omkring mig tills jag virar in mig i täcket och överkastet och jag vet inte längre om det är tankar eller som far eller om jag redan börjat drömma. Så tar äntligen den vanliga dagen slut.

Av Josefin Castillo 26 nov 2001 09:24