Det här borde alla musiker läsa

Del 1.
av Peter Dolving

Initialt kanske man skall fråga sig varför det är så många som söker myter och legender kring band och artister? Och hur kan det komma sig att musiker, eller artist som yrke ändå har en så pass låg status I samhället som det faktiskt har? Som om de som väljer att spela musik, eller arbeta kring den skulle vara lite lätt debila idealister med en isolerad begåvning, just den att göra musik.Som om de bara för att de gjort valet att använda sin begåvning till att leka med ljud och toner skulle vara oförmögna till sund samhällsanalys, förmågan att tänka klart, att vilja tjäna pengar till hyran, att ens vara berättigade till samma pengar, eller ha förmågan till ansvarstagande. En grov fördom som bara kan skada.

Att musikbranschen, stat och kommun I sitt bemötande och beskrivning av musiker och artister alltför ofta bekräftar dessa fördomar är djupt olyckligt. För till syvende och sist måste man se sanningen I vitögat. Utan musiker, ingen musik. Eller varför inte - Vem betalar vems nota?

Som om inte sakers tillstånd är knivigt nog sänds konstant ett egendomligt budskap ut av media: Ju spånigare, yngre och okunnigare du framstår eller är, ju mindre integritet och självbevarelsedrift, desto större chans att du får skivkontrakt.

Och visst är det väl så att samhället fått en ökad medvetenhet om att det finns pengar I branschen. Problemet är att plötsligt vill många ha en del av kakan - utan att ha en aning om vilka ingredienserna egentligen är.

Det sägs ofta från skivbolagshåll att det inte går att veta om en skiva kommer sälja eller inte. Trots att bolagen sitter på demografiska undersökningar, enormt erfarna marknadsföringsteam. En av världens mest likriktade marknader med få men starka media. Grupper av "stöd-kids" som mot gratis-plattor och förmåner ger sitt lojala telefonstöd vid list-röstningar. Skivpluggare som dagligen sitter I telefon och mail med musikproducenter och journalister, samt mycket stora ekonomiska resurser. Det går inte veta vad som säljer...

Om det inte går, som vissa hävdar, att tjäna pengar på rock och alternativ musik, varför är det då så stor del av de 53 procent av cirka fem miljarder som rock & pop varje år enligt IFPI genererar?

Om det inte går att veta vad som slår, hur kan det komma sig att det signas och ges ut så mycket musik som det dock görs idag, och till sådana enorma kostnader?

Låt mig glatt spekulera:
1. Om man signar X antal artister som betalar sina egna kostnader varje år, kan man tjäna lätta pengar eftersom produktionskostnader är avdragsgilla, och artisterna indirekt dubblerar samma intäkt med del av sina royalties. Att betala en skivas produktionskostnad är egentligen mest en fråga om upplaga I relation till initialkostnader. Dessutom får artisterna själva göra sitt bästa på live-marknaden, vilket varje marknadsföringskunnig person vet är inte bara gratis, men också lysande marknadsföring Så länge det är ett bra liveband .

2. Om man mättar marknaden med Y-antal svagt eller icke marknadsförda plattor varje år skapar man tydligt illusionen av en hårt konkurrensdriven marknad och skapar bättre förhållanden för det egna bolaget Förutsatt att man är kapitalstark. Den som täckt upp alla delar av marknaden ökar sina möjligheter till vinst.
3. Om man väljer ut ett fåtal artister per år att koncentrera sin strategi på, så är det lättare att skapa illusionen av en framgångsrika artist/produkt med hjälp av bred marknadsföring och exeptionell koncentration på media, vilket I sin tur leder till delmålet - ökat försäljnings-resultat.

4. Om man gemensamt äger sin distribution kan man ännu tydligare koncentrera fokus på vad man egentligen VILL sälja. Kringliggande produkt-resultat blir en ren bonus, speciellt med låga produktions kostnader. Eller kort sagt; Om man vill tjäna deg, måste man ha deg, för att sedan signa tillräckligt många The Plan, Sahara Hotnights, The Facer, LOK, och Pusjkins no disrespect! för att plugga igen den biten av marknaden likväl som folkmusik, etno och jazz. och I lugn och ro kunna håva in på sina N´sync, Britney, och alltiallo artister.

På samma sätt som Seven-eleven eller McDonalds överettablerar sig med sina franchise-bolag och skapar konkurrenskaos, för att sedan plocka upp bitarna när konkurrensen slagits ut inklusive egna rörelser som inte gått bra nog har de fem stora, SONY, BMG, EMI, Warner och Universal, genom uppköp, delägande och ägande I princip ödelagt den fria musiken I Sverige.

Söndra och härska. För här finns pengar att tjäna. Här finns alla förutsättningar för en kapitalstark aktör som inte skyr några medel I hur man vinner marknaden. Här finns, åtminstone vid första anblick en överetablering av unga framgångskåta artister. Här finns ett stort land med lite människor, vilket gör det lätt att skapa myter. Här finns få media med rikstäckning varav många privatägda med tydligt delade ägarintressen. Här finns många fördomar, och en slags vänlig godtrohet, samt massiv arbetstrygghet - alltså en köpstark konsument-bas. Sverige är ett drömland för de som säljer drömmar, alltså underhållningsindustrin.

All information I denna artikel utgår från mina egna erfarenheter under de 18 år jag arbetat med musik samt statistik och information från:

IFPI
STIM & Ncb
KK-stiftelsens utredning Blandade Upplevelser.
Tidningen MusikIndustrin 1997-2001
Billboard magazine 1998-2001-11
Stim-nytt 1996-2001

Använd media: Peter Karaszi
Musikjuridik: H.Stannow, Y. Åkerberg, H. Hillerström
Legal aspects of the musicindustry: Richard Schulenberg
All you need to know about the musicbusiness: Donald S. Passman

Samt ändlösa diskussioner med trevliga människor I alla delar av svensk musikindustri. Tack för att ni finns!

...och ännu fler böcker...

I det nya Industriella Uvecklings Center för musikindustrin som startats I Hultsfred, finns inte en enda musiker representerad I ledningen. Ingen Magnus Uggla, Per Gessle, eller ens Eva Dahlgren. Massor av betydelsefulla representanter från skivbolag, bokningsbolag, eller andra kringliggande kategorier. Men inga musiker.

Av peter dolving 24 nov 2001 16:01