Äran att få dö

Säg den som inte någon gång funderat över döden. Varför dör vi? Vad händer när vi dör? Finns det något där, efter insomnandet? Jag skulle vilja påstå att alla människor som vandrat på vårt klot någon gång har sysselsatt sin hjärna med att fundera över livets slut och vad det innebär. Alla har funderat över detta. Alla! Ändå har ingen lyckats komma fram till ett svar som kan övertyga mänskligheten.

Jorden är rund. Det kan nog de flesta som hört påståendet hålla med om vid det här laget. Det finns till och med bildbevis. Hur många funderade över den frågan på den tiden då det begav sig? Inte låg frekvensen på 100 procent i alla fall. Ändå kom man fram till svaret. Det tog inte så förskräckligt lång tid heller.

Vår gode vän Isak Newton tog sig en funderare över varför äpplet faller neråt och inte åt något annat håll. Han satte sig ner och kom sedan fram till en lösning som vi idag klassar som självklar. Det var alltså en kille som löste det problemet. En stackars karl satt ensam och funderade ut hur det var ställt med gravitationen. Det tycker jag är värt en applåd.

Och snart har vi lyckats med bedriften att på konstjord väg skapa liv. Det som behövs är provrör och kemikalier och lite sådana grejer. Mycket mer behövs inte för att ett nytt medvetande med nya, helt egna tankar ska uppstå. Provrör och kemikalier. Det är nästan så att man blir besviken. Krävs det inte mer än så?

Men döden. Näe, den gåtan förblir olöst. Visst har vi lyckats komma underfund med varför man ibland dör det är hjärtan som ger upp och det är hjärnor som drabbas av propp, likaså hur man gör för att någon ska dö. Det krävdes inte mycket tankekraft för att komma fram till de lösningarna. Men vad innebär det att dö? Vad händer med vårt medvetande, våra drömmar, våra tankar?

Jag vet inte hur många människor som satt sin fot här under vår planets historia, men en sak är säker: de är långt fler än det där gänget som kom fram till att jorden är rund. Och alla har de funderat över vad det innebär att dö. Alla. Det måste vara miljoners biljoner. Ändå har ingen varit smart nog att komma på vad det innebär. Gör det döden till livets största gåta? Nja, kanske inte riktigt, men den platsar helt klart på topp-5 listan över olösta gåtor.

Därför tycker jag att man bör se det som en ära att få dö, att en gång för alla få se lösningen på en gåta som inte ens Einstein lyckats lista ut. Det är ett mirakel som alla får ta del av. Ingen blir lämnad utanför. Ingen kan deppa ihop över att han eller hon inte får se lösningen på denna ofantliga fråga.

En vis man sa en gång något i stil med: "Det enda man med säkerhet vet är att man kommer att dö." Det är väl sant ändå. Många människor är rädda för att inte hitta kärleken, att inte få bli förälder, att inte få åka till månen och så vidare. Men döden kan vi alla vara säkra på, och dess mysterium känns långt mycket större än frågan om huruvida det finns vatten på en av Jupiters månar.

Vi borde sluta vara rädda för att dö. Se det som en ära! Att en gång för alla få se lösningen på den gåta som förbryllat oss människor sedan begynnelsen. Därför bör vi heller inte stressa med att dö. Förr eller senare kommer vi att få uppleva dess mysterium ändå.

Av Arvid Jurjaks 22 nov 2001 15:34