Anel: ett krigsoffer mitt i vardagen

Det var i början av maj 1996. Fiskeklubben från fritidsgården i Angered där jag arbetade var på fiskeresa i södra dalarna. Hela året hade grabbarna kämpat med att gemensamt fixa ihop en stor del av pengarna till resan och nu väntade en hel veckas kanonfiske efter regnbågslax.

En av killarna som var med var Anel. Anel hade kommit till Sverige som flykting från forna Jugoslavien några år tidigare, precis som så många andra av de ungdomar som sprang på fritidsgården i Hjällbo. Han var en glad och öppen kille som jag fått ganska bra kontakt med. Vi brukade lira pingis och snacka om det mesta som grabbar snackar om. Brudar, bilar och livet i allmänhet.

När nu kvällen kom där uppe i Dalarna så var det dags att fixa till en brasa för att hålla värmen. När jag frågade om det var någon som kunde tänka sig att hugga ved, så anmälde sig genast Anel som frivillig.

Döm om min förvåning när vi fick se den grabben hugga ved! Han klyvde vedträn som den värsta klyvmaskin, varenda yxhugg satt mitt i prick och på bara några minuter hade han fått ihop en vedhög av ansenliga mått.

När vi senare satt och grillade kunde jag inte låta bli att lite frågande säga: "Du var mig en jävel på att hugga ved Anel. Var har du lärt dig det?"

Svaret dröjde, Anel såg ner i knät och tycktes tveka på om han skulle svara. När han till slut såg upp under den långa luggen glimmade det till vi andras förvåning av tårar i hans ögon.

Sedan började han berätta. Han berättade hur han och familjen flytt ut i skogen när fienden kommit, hur de hållt sig undan där i nästan två månader och hur han fått bli den som högg upp ved till brasan som skulle hålla familjen varm om kvällarna. Han berättade hur de till slut blivit tillfångatagna och satta i fångläger, hur fadern skiljts från familjen och förd till ett hus speciellt avsett för vuxna män.

Sedan sa han: "I lägret fick man aldrig se upp utan var tvungen att se ner i marken hela tiden. Det var för att man inte skulle kunna känna igen fångvakterna. En gång glömde jag det..."

När han sagt det drog han med fingrarna undan den långa luggen och visade sin panna. I pannan sträckte sig ett nästan en decimeter långt ärr från ena sidan till den andra.
Ett ärr jag aldrig lagt märke till förut, förmodligen därför att Anel alltid varit så noga med att hålla sin lugg lång...

"Från en gevärskolv", sa han kort.

Resten av fiskeresan var det Anel som alltid stod för vedhuggandet. Det var ingen av oss andra som ens drömde om att försöka ta den uppgiften ifrån honom. Han var vedhuggandets okrönte mästare och han hade betalt priset för den kunskapen mer än väl. För förutom ärret i hans panna bär han för alltid ett minst lika stort i sitt inre...

Av Mattias Landgren 22 nov 2001 17:11