SVT möter liemannen

En organisation i förändring söker både sin historia och en ny identitet. Följande text ska försöka svara på varför Public Service-frågan ständigt hamnar i skottlinjen och hur den ska ta sig i säkerhet.

- Prislappen börjar bli rätt dyr och svårmotiverad nu.
Att betala fyrahundra i kvartalet för att äga en TV är en märklig debiteringsmodell.

Det är som att tvingas betala en avgift varje månad för att ha kaffekoppar i köket bara för att staten tillverkar kaffe.
Hur många skulle betala om det var frivilligt och man kunde utesluta SVT:s kanaler men ändå äga en TV?

Att som statlig medie-aktör se sig fri att självsvådligt agera över konsumenterna bara på grund av sin enorma dominans och mångåriga historia är svårt att försvara, om ens existens inte rimmar med samtidens behov längre.
SVT:s infrastruktur skapades från början utifrån helt andra förutsättningar än att vara anpassad för en fri mediemarknad, ändå agerar man som om man inte ser sig behöva ifrågasätta vad man är, varför man är, vad man gör och för vilka.

SVT inrymmer naturligtvis även allt det positiva man ska kunna tillgodoräkna sig efter så många högkvalitativa år, men det hjälper föga i ett sammanhang där budskapsintensiteten omkring oss hundradubblats på bara några år och människors medialojalitet blir allt flyktigare. Där begreppet "Lennart Hyland" för de nya mediekonsumenterna inte innebär mer än en kopparplakett på en anonym byst i entrén på den grå kolossen. Tiden går.

Mediekonsumtionsvanorna och därmed kravbilden på SVT förändras för varje ny decenniegeneration. Många i 40- och 50-generationen vill ändå motsträvigt se det som att Public Service kan återgå till 1979 års väldefinierade och starka dominans bara SVT får tillräckligt med pengar av regeringen, när det snarare är så, att vi om några år kommer att ha kattmats-reklamavbrott mitt i Aktuellt. Det är en överdrift såklart, men ingen utopi.

Undertecknad är 33 år och höjer inte mycket på ögonbrynen åt denna utveckling att saker måste förändras, en 23-åring skiter i det och en 13-åring kommer inte ens veta att någon annan typ TV någonsin funnits.

Nya yngre konsumenter och kravställare med nya värderingar sliter våra värderingar ur händerna på oss och stöper om dem till sina och sin tid, det får varje människa som åldras erfara och detsamma gäller för en organsiation.

Systemet och tankarna runt Public Service konstruerades för ett annat Sverige som varit borta många år nu.

Formatet för Public Service-organisationen fungerade bra så länge det inte fanns privata alternativ på marknaden.
Eftersom vi skattebetalare då ägde det enda TV-mediet tillsammans så var det ju helt naturligt att vi fick ett visst inflytande genom att den vanliga demokratiska, folkvalda apparaten förvaltade Public Servicekanalerna. Systemet kanske inte var idealiskt men fyllde sitt syfte i det gamla oskyldiga landet.

Detta kom dock att ändras i slutet av åttiotalet. Helt plötligt kom satellit- och kabelkanalerna och sedan tillät man till sist en ny, privat marksänd kanal i etern.
Därpå följde en svallvåg av ökat medieutbud med de Internetburna i spetsen. SVT befann sig plötsligt i sällskap med tusentals budskaps-spridare, från att tidigare ensamma både ha ägt och drivit utvecklingen. Konsumenterna rycktes plötsligt ur händerna på dem.

De grundläggande parametrarna för Public Sercvice ändrades därmed, men organisationen verkade hålla sig själv för god att känna ett hot utifrån eftersom man höll en, i jämförelse med de fåniga uppstickarna, skyhög kvalitet och man minsann hade hantverkskunnande som skulle göra SVT ohotat för all framtid.

Därmed behöll man nästan samma struktur som tidigare och gjorde bara marginella organisationsförändringar.

När man anammade detta strategiska och ödestigra förhållningssätt började det naturligtvis skava, man blev inkompatibel med utvecklingen. Då uppstod oundvikligen friktionen, skillnaderna, svårigheterna, konflikterna och allt annat som vi nu ser släpa Public Service mot avgrunden, som en landad fallskärmshoppare som trasslat in sig i linorna medan vinden drar honom mot slutet.

SVT-kolossen har blivit en skruvmejsel i en värld där konsumenterna numer utgör en mutter.

Det blir svårskruvat, om man säger så.

Jutterström kan utifrån sin alltför täta personliga historia med SVT knappast flytta särskilt mycket från A till B utan det vi ser nu kan vara vår kära gamla gemensamma televisions sista år i det format vi lärt känna den.

Det måste bli riktigt illa innan det blir bättre.

Sedan måste hela Public Service-organisationen och dess ingående kanaler omdefinieras helt och hållet både vad gäller syfte, funktion, licenssystem, teknik, bemanning, organisationsform med mera, annars slutar hela företaget som koncept i en sjuksäng på långvården, samtidigt med samma generation som gjorde Svensk TV stor.

SVT skulle behöva en kompetent, innovativ och skoningslös diktatur-ledning nu som gjorde så snabba och dramatiska förändringar att de för alltid skulle kallas "Public Servicebödeln" och deras tid på företaget för "The Holocaust".

Tyvärr kommer det inte att hända, eftersom SVT ägs av staten som redan genom Allan Larsson visat hur konservativ och oförmögen den är att ta rodret och det nödvändiga ansvaret för SVT:s framtid. Alla är rädda för opinionen, ingen kommer att våga ta matchen och det blir ett enda långt fegspel och sönderfall, en kräftgång och frånskyllande in till ett "intet" där den sista offentliga VD:n pliktskyldigast får bära hundhuvudet för en utveckling som egentligen många bidragit till under lång tid.
Får detta fortsätta länge nog, blir SVT en kraftlös minoritetsangelägenhet som upprätthåller minimi-infrastrukturen bara för att tillgodose de i lagtext föreskrivna grundfunktionerna hos en statligt ägd TV-aktör.

Så vad är lösningen då?

En ledning i det privata näringslivet skulle formodligen anta följande plan:

- Förändrade anställningsformer och en mer offensiv rekryteringsstretegi av tunga namn.
- Effektivare outsourcing.
- Avskedanden eller förtidspension av en hel generation pärmbärare i huset.
- Ökad kommersiell verksamhet genom en ännu mer omfattande kommersialisering av team, utrustning och lokaler.
- Kraftig minskning av antalet fast anställda.
- En ny dispositionsplan för allt som SVT äger idag; vad kan säljas ut och vad måste behållas för att utveckla det upparbetade immateriella och materiella kapitalet.
- Utarrendering privatisering av regionala stationer på kommersiella villkor.
- Konsekvens och auktoritet i förnyelsen. Betongrövar ryker på fläcken, sen får de kvida och gråta i media hur mycket de vill.
- Producera ännu färre egna program men med högre höjd. Se till att vara bäst i världen på det som väl produceras.
- Döda allt som konkurrerar internt eller görs parallellt i organisationen.
- Skit i Indien; skjut de heliga korna om de inte mjölkar längre, bryt upp låsta lägen och ge facket en aktiv roll i nybyggandet.

Nyckelorden i SVT:s förändringsarbete måste vara "svedjebränning" och "renodling".

Ledarskapet måste präglas av beslutskraft, lyhördhet och pansar hos den VD som har uppdraget.

En kompromissvillig och diplomatisk ledhund med erfarenhet och kompetens, som Jutterström riskerar att bli på grund av sin historia och likriktning, är inte en bra lösning.

Organisationen måste bildligt talat sprängas i luften för att möjliggöra eliminering av alla kostnadsslukande och ineffektiva strukturer som uppstår i alla organisationer till sist, bara de får leva tillräckligt länge.

SVT är inget undantag.

I en sådan stor organisation uppstår genom åren ett mikronät av små strukturer som parasiterar på ekonomin och existerar bara för att gynna sin egen existens samt hindrar ledningen från att bygga ett nytt företag. Det finns förmodligen massor av energi och kapitaltjuvar som uppstått av rent internpolitiska kompromisser över åren.
Allt sådant måste bort omedelbart.

I ett förändringsarbete snärjer man också ofta in sig i ett gytter av fackförhandlingar och destruktiva processer som tillsammans med labilt ledarskap gör alla otrygga.
En bra chef kan faktiskt genomdriva en personalminskning på 50 procent om det görs på ett sätt så att människorna får bra verktyg att utveckla nya liv. Ett arbete ska inte vara en cementerad vuxenkuvös, ett tryggt fordon mot pensionen. Tyvärr existerar dessa tendenser och detta är ett problem som genomsyrar de flesta statliga företag. För företaget och människorna blir det en kort och hård smärta, men med en auktoritär och konsekvent ledning så läker såren snabbt igen, då organsisationen blir snabb som en vessla och därmed inspirerande och kreativ att arbeta i.

Slutsatsen blir: Bränn ner, renodla och bygg upp, var grundtanken trogen, skala av det dåliga i en förkalkad organisation och bygg en ny attraktiv modell utifrån Public Service innersta uppdragskärna med bibehållen respekt för alla goda värden i företaget.

Så enkelt var det. Var skickar jag fakturan?

Av Stefan Hallgren 15 nov 2001 14:39