En punkgumma som kan sin sak!

Första gången jag hörde talas om Patti Smith var i samband med en intervju med R.E.M., Michael Stipe uttryckte klart och starkt sin beundran till Patti Smith. Jag var vid denna tidpunkt en smula besatt av R.E.M., så självklart blev jag nyfiken på vilken denna Patti var, som de talade så gott om. Kort efter det gick jag och köpte hennes debutalbum "Horses", och besviken blev jag ju inte alls. Jag verkligen älskade vad jag hörde, jag tyckte hennes texter var så bra och hennes röst så bedårande vacker. Jag fortsatte att köpa hennes skivor, och jag försvann in i hennes låtar när jag lyssnade på dem.

Det trista var att jag var helt säker på att jag aldrig skulle få se Patti Smith sjunga sina låtar live, det är ju en omöjlighet tänkte jag. Och väldigt nära var det att jag fick en chock, när jag fick höra att Patti skulle till Roskilde 2001, jag kunde förstås inte tro det. Men blev såklart glad över den överraskande nyheten. Men vågade inte vara helt glad, eftersom det antagligen inte var helt omöjligt att hon ställde in. Eller att jag bröt ett ben eller något. Men hon ställde inte in konserten och jag bröt heller inte något ben.

Och på söndagskvällen den första juli stod jag äntligen där längst fram vid den orangea scenen. Patti kommer ut och är bara så sjukligt cool hela konserten igenom. Visserligen hade jag ju varit på hennes Spoken Words någon kväll innan, och när hon kom ut på scenen den gången blev jag helt stum och kunde inte ta in hälften av vad hon sade, jag stod mest med halvöppen mun och bara stirrade på henne.

Hennes framträdande på den orangea scenen var så mycket mer kraftfull, även om hon såg rätt så liten ut när hon med storm intog den stora scenen. Hon spelade den ena bra låten efter den andre, och jag sögs verkligen med i alla låtar. Det bästa var när "Dancing Barefoot" kom och hon satte sig ner på en stol för att plocka av sig sina svarta kängor och istället ställa sig upp och dansa barfota, men det var nog en ganska Patti Smithig grej att göra.

Men det är nog många som inte fann det särskilt lyckat då hon gjorde en cover på Pearl Jams låt "Alive", på grund av den tragiska olyckan som inträffade ett år tidigare, måhända att det kanske inte var det bästa hon kunde ha gjort, jag kände ilningar gå genom min kropp, och jag började titta mig omkring för att se efter hur andra reagerade. Men hon gjorde det ändå på ett bra sätt, det var ändå fint när hon strödde ut rosor och menade att låten var en hyllning till livet. Efter konsertens slut var hela min kropp skakig, och det var med ett visst stänk av vemod jag förflyttade mig ifrån scenen, och insåg att det min upplevelse var över.

Egentligen är hennes texter mer poesi än bara vanliga låttexter, och det var ju faktiskt som poet hon började sin karriär. Jag finner hennes texter så levande och verkliga, och jag kan verkligen ta hennes låtar till mig. Många av hennes texter innehåller en del sorg, men ändå blir allting så vackert, eftersom hon skriver på det sättet hon gör.
Utstrålning är det ingen tvekan om att den här kvinnan har, en väldigt stark sådan dessutom. Och jag kände verkligen respekt för henne när hon stod där på Roskildes orangea scen och sjöng ut med sin oemotståndliga röst och med det långa håret blåsandes i vinden.

Av Marlene Selin 15 nov 2001 09:26