När sex gör ont!

Jag har, trots ett flertal underbara relationer och mycket förstående partners, alltid haft rejäla smärtor varje gång jag har sex gyn-undersökningar likaså. Det bränner och det känns som om huden "spricker". Smärtan slutar inte när samlaget är över utan kan fortsätta irritera och svida i ett dygn eller två. Om man inte har riktig otur och
någon svampifektion passar på att etablera sej i den irriterade slemhinnan... Då kliar det så fruktansvärt!!! Jag har i panik suttit på toaletten och skrubbat underlivet med en hårborste bara för att klådan var fullkomligt outhärdlig! Den gången skrapade jag sönder allt som fanns
"nertill" och fick åka till akuten.

Och jag har ändå inte den "värsta sorten" av vestibulit - jag kan i alla fall cykla, bada och rida utan att få ont... i alla fall ett tag.

Naturligvis har vestibuliten medfört att jag aldrig kunnat njuta nog för att få en orgasm -- inte en enda gång hittills i livet. Inte heller har jag funnit något som helst intresse av att onanera - det gör ont! Till och med
"våta drömmar" är plågsamma eftersom musklerna dras samman och det gör ont.

Vestibuliten har inneburit att jag till varje pris försöker slippa ha både relationer och sex. Varje gång är "en uppoffring" och jag känner det som om jag låtit mej våldtas mentalt eftersom jag mentalt inte VILL ha sex -
samtidigt som jag fysiskt har behovet av sex för jag älskar ju min man! Otroligt frustrerande. Min kropp motarbetar mej!

Jag har sökt hjälp om och om igen, ända sedan jag var 20 år. Jag har fått i stort sett varje diagnos man kan komma på, utom den rätta. Jag har gått till säkert 15 olika gynekologer och specialister och när det inte lett någon
vart har jag sedan gått till minst 20 olika psykologer, hypnos, gruppterapi, beteendeterapi, rosenterapi - you name it - för att försöka komma till rätta med vad gynekologerna avfärdat som "panisk rädsla för penetration". En psykolog försökte till exempel med alla medel övertygad mej om att någon måste ha förgripit sej på mej som barn och att det skulle vara förklaringen.

Jag har tidigare lämnat män jag älskat för att jag inte velat förstöra deras sex- liv också. Jag har planerat att ta livet av mej många gånger - man lever inte lycklig när man får ångest varje gång man "måste" ha sex för att
inte förlora någon man älskar. Och jag har levt med ett konstant dåligt samvete för att inte ha kunnat vara en "riktig" kvinna och partner. Att se på sex på TV är som att titta på Vasaloppet när du sitter i rullstol!

Varje kram har varit hotfull - det kan ju leda till sex. Jag har "avsexat" mej själv och försökt vara osynlig så att min man inte ska bli tänd. Jag har låtsas sova eller startat gräl, bara för att slippa ha sex. Jag har förändrat mitt sätt att klä mej och förträngt all lekfullhet av samma
anledning - att inte vara sexuellt attraktiv. Sex blev till slut en plikt för att rädda äktenskapet. Min man har försökt förstå, men när inte ens jag förstod, hur skulle då han kunna?

För ungefär en månad sedan råkade jag se ett inslag på TV som exakt beskrev de problem och smärtor som jag har! Så nu finns det alltså ett namn på vad jag har - och det är en åkomma - jag ÄR inte psykiskt sjuk eller blev våldtagen som barn!

Det går att operera, enligt min nuvarande gynekolog, och det är en ganska enkel operation där man helt enkelt tar bort den bit hud som ger smärtan. Här i USA är det dessutom inga köer för operationen.

Eftersom jag är gravid just nu för första gången så tänker vi vänta och se om vestibuliten kanske "försvinner" i och med barnafödseln - min gynekolog säger att det finns en stor möjlighet. Om det inte försvinner så har jag inte en sekunds betänklighet mot att göra den operation som tar hand om problemet - smärtan av en operation väger lätt mot den fysiska och psykiska smärta jag - och den jag älskar - lidit hittills.

Det är så förbaskat synd att det tagit sådan tid innan någon kunnat säga vad det var för fel!

Jag önskar ingen annan denna åkomma. Den är hemsk och handikappande och du kan inte leva ett fullt liv.

Av Hanna Lindqvist 08 nov 2001 09:42