En ensam jävel vid namn Sverige

I Sverige isolerar vi oss från varandra. Det är det stora problemet, vi föredrar fyra väggar runtomkring oss än syre. Vi vill hellre ha trygga rum dit ingen kan tränga sig in ovälkommen, än en fri yta att röra sig på. Vi fegstänger dörrarna och vakar trappuppgången genom titthålet. Ingen får komma in. Ingen.

Jag har försökt, det vill jag lova. Försökt att komma ut i naturen och andas lite. Visst låter det pretentiöst och löjligt men det är det inte. Ibland känns det som att lungorna inte orkar längre, att man behöver komma ut ur alla jävla burar. Alla skolor, rum, toaletter, garderober, instängda utrymmen, kvava korridorer, affärer, sovrum, badrum, andrum, andrum, andrum. Behöver mer andrum.

Kanske komma ut i trappuppgången och hälsa på brevbäraren, fråga vad han lyssnar på i sin freestyle. Bränna upp titthålet! Kanske gå och ringa på alla dörrar i hela huset bara för att få ut alla, höra flämtningar överallt. Alla som andas för första gången.

Av Navid Modiri 08 nov 2001 09:47