Ekonomijournalister har inget lärt

Vi känner igen det. Från Fermenta-bubblan, från bankbubblan, från fastighetsbubblan.

Nu kan vi lägga erfarenheterna från dot.com-bubblan till handlingarna. Frågan är om vi lärt oss något, för inte gjorde vi det av de tidigare bubblorna. Förvånansvärt nog, eftersom "bubblorna" har följt samma mönster ända sedan tulpan-bubblan på 1600-talet.

En bransch blir plötsligt "het" på grund av en ny produkt eller nya förutsättningar. Investerarna strömmar till, här ska tjänas pengar. Inget fel med det, men någonstans längs vägen tappar man kontakten med verkligheten. Ett antal, ofta karismatiska, personer dyker upp och förklarar att "framtiden är här", "nu kan det bara gå uppåt". Företagen eller varorna byter hela tiden ägare och värdestegringen är abnorm.

Alla dras med i hysterien, finansiärer, småsparare och media. De karismatiska ledarna blir omslagspojkar i glättade tidningar. De politiska ledarna försöker hänga på. De varnande rösterna som alltid finns betraktas som bakåtsträvare som inte förstår de "nya tiderna", den "nya ekonomin".

Smällen brukar komma hastigt, det kan vara ett företag som plötsligt inte klara att få in nytt kapital att betala sina amorteringar eller en av de karismatiska ledarna "tappar sin hatt". Och alla ser att kejsaren är naken, det finns ingen "ny ekonomi", det var inte så "att det bara kunde gå uppåt".

Dot.com-bubblan följde samma mönster; karismatiska ledare talade om "Den Nya Ekonomin", med "killer application" "kopieringskostnader och distributionskostnader som sjunker mot noll" ... Kommer ni ihåg "push-tekniken", portalerna, B2C och B2B. Och glöm inte bredband som skulle binda ihop Sverige på bara några få år. Dot.com-furstarna framställdes som frälsare som skulle rädda Sverige och gud nåde den som var kritisk.

Det fick också politiska övertoner, den nya it-entrepenörandan, där alla jobbade som en stor familj utan fackliga cementhäckar. Dåvarnde moderatledaren Carl Bildt var snabbt ute och profilerade sig med sina "elektroniska nyhetsbrev". Socialdemokratin, med sin anknytning till "det gamla samhället" och basnäringarna, framställdes som hopplöst ute. Kommer ni till exempel ihåg dåvarande kommunikationsminister Inez Uusman som blev kölhalad för att hon talade om Internet som "en övergående fluga"?

Nej, framtiden låg i virtuella företag, elektroniska nätverk och internetdemokrati som skulle ersätta de gamla och mögliga företagen och organisationerna och de gamla demokratiska mötesformerna. Typiskt vara att socialdemokraterna fick ett grepp om internetopinionen först när näringsminister Björn Rosengren, med sin vanliga näsa för vad medierna vill ha, omfamnade Framfabs Jonas Birgersson.

Nu är det andra tider, dot.com-företagens lokaler står tomma, medarbetarna går i en allt stridare ström in i facket och några av dot.com-furstarna jagas av kronofogden. Och Jonas Birgersson lär inte få några samtal från Björn Rosengren.

Eftersom mönstret var så enkelt och så tydligt, är det förvånande att de som skulle hålla huvudet kallt, ekonomijournalister, inte gjorde det. Jodå, det fanns ekonomijournalister som luftade sin tveksamhet. Men alltför många föll i fällan att spela positiv för karusellen, med köpråd, med hjälteartiklar.

Samtidigt hade IT-bubblan alla varningstecken både som bransch och för de enskilda företagen.

Ekonomijournalisterna borde ha varnat för att ingen teknik sätter de gamla centrala ekonomiska sambanden ur spel. De borde ha varnat dot.com-furstarnas försök att dölja avsaknaden av hållbara affärsidéer med att hela tiden föra in nya fokuseringar. De borde ha varnat för att branschens verksamhet handlade om att dra in pengar från investerarna.

Inte heller vara det svårt att analysera de enskilda företagen:

1. Företagen blev mycket snabbt övervärderade.
En bra tumregel är att ett företags värde är ungefär fyra gånger årsvinsten. Ska man betala mer så måste det finnas något annat som kan generera värde t ex ett patent, en kassa, fastigheter eller andra substansiella värden. Visst man kan göra en värdering av framtida vinster, men fortfarande är det så att det finns en gräns vid cirka fyra gånger den framtida beräknade årsvinsten.

2. Affärsidéerna var ofta gamla beprövade men klädda i nya kläder. Det handlade ofta om postorderförsäljning, men utan postorderföretagens kunskaper, och mycket riktigt har de gamla postorderföretagen varit bättre på e-handel än dot.com företagen. Faktum är att mycket få av dot.com-företagen kom med verkligt nya idéer.De som var helt nya handlade ofta om Internets struktur, till exempel Netscape och Altavista.

3. Utrymmet för stora förtjänster är begränsat.
Hur mycket man än talade om "killer application" så handlade det ofta om olika tjänster. Och det intressanta med tjänster är att det finns alltid någon som kan göra det billigare och ibland till och med bättre. Det berömda pratandet om att kostnaderna för att framställa kopior tenderar att närma sig noll var riktigt, men det innebär också att vinsten tenderar att gå mot noll.

Nej, sanningen var att, oavsett vad entrepenörerna trodde, företagens "affärsidé" var att någon idiot skulle köpa dem för dyra pengar innan botten trillade ur. Och det är det som skiljer "bubbelföretag" från vanligt företagande.

Och det var detta som ekonomijournalisterna *inte* pekade ut. Och därför svek de sitt kritiska uppdrag.

Nu går vi in i en lågkonjunktur, men om några år vänder den och på något område, inom någon bransch kommer en ny "bubbla". Kan vi då förvänta oss att ekonomijournalisterna har lärt sig något?

Nej, det tror jag inte. För man har inte lärt sig något av de tidigare "bubblorna".

För som någon ekonomijournalist självkritiskt sa efter det att Fermenta-bubblan avslöjats:
- Hade bara någon av oss åkt till Fermentafabriken och tittat på produktionen så hade vi ju förstått att det var vanlig jästsoppa man kokade och att det intet sätt handlade om någon "ny högteknologi".

Men inte heller denna gång har man tittat på den soppa som kokades.

Av Claes Leo Lindwall 08 nov 2001 14:08