Asienäventyr, del 2

I svinottan hoppade vi i lördags på bussen till Vang Vieng 15 mil norr om huvudstaden. Bussen var förstås full när vi skulle stiga på trodde vi. Men som av ett under lyckades busschauffören trolla fram ytterligare ett tiotal platser utan att öka antalet säten.

Bussen, som var av den lokala typen, stannade vid varje liten mjölkpall längs vägen, så resan tog ett antal timmar. Vang Vieng visade sig vara en liten by som vuxit till sig snabbt på ett fåtal år och blivit något av en turistfälla men en mycket mysig sådan. Den är belägen alldeles intill den vilda floden Nam Ngum och omgiven av djungel och höga berg. I vanlig ordning vaknade vi bra mycket senare än vi hade tänkt oss igår morse. Men vad gjorde väl det när forsränning och grottäventyr stod på programmet.

I traktordäck seglade vi ner för floden, ibland i sakta mak, ibland i snabbt tempo. Naturen var helt fantastisk och det hela kändes som taget ur National Geographic overkligt. Grott-turen var en upplevelse för sig. Iförda endast badkläder och pannlampa gav vi oss tillsammans med en guide in ett becksvart mörker. Att guiden aldrig varit just i den har grottan tidigare uppdagades först när vi kommit halvvägs in i djävulsgapet som Nneka med skräckblandad förtjusning döpte grottan till. Skratt och skämt om hur det skulle kännas att bli kvarlämnade ensamma därinne övergick bryskt i en begynnande panik. Guidens positiva ansikte förvandlades även det till en smärre oroshärd. De stora horderna av fladdermöss i taket var inte till någon större hjälp. Vad som förmodligen inte tog mer än ett fåtal minuter kändes som timmar. Med gemensamma krafter lyckades vi till slut finna den rätta vägen tillbaka i detta virvarr av vattenfyllda tunnlar och djupa gap. Vi var uppspelta som små barn när vi äntligen kom ut i dagsljuset igen.

Tidigt i morse var det dags för avfärd till staden Luang Prabang 24 mil norr om Vang Vieng. Inte heller denna gång fick vi någon plats på bussen. Men nu hade vi inte turen med oss. Vi fick snällt stå och titta på när "vår" buss försvann bakom kröken, i bitter visshet om att nästa inte skulle avgå förrän nästa dag. Tur då att vi inte var de enda resenärer som blivit över. 15 man starka intog vi en tuk-tuk, en slags enkel flaklastbil med tak, som för endast några kip hurra! extra tog oss vidare på vår resa. Inne i tuk-tuken talades det förutom svenska, flamländska, spanska, engelska, franska och många nya bekantskaper stiftades. Efter en fem timmar lång lastbilsfärd på hög höjd och skumpiga vägar befinner vi oss nu alltså i tempelstaden Luang Prabang. I kväll blir det indisk mat med mycket kött. Vegantendeserna är som bortflugna.

Av Nneka Amu och Pål Magnusson 07 nov 2001 17:51