Ett svart hål

Den uppåtgående spiralen av stress och alldeles för mycket arbete tog plötsligt ett tvärt slut och fullkomligt kastade mig rakt ner i "ett svart hål".

Allt blev mörkt, kallt och alldeles tyst.

Min förmåga att tänka, känna, handla, minnas, koncentrera mig och uttrycka mig försvann som i ett trollslag. Kvar fanns bara mörker, kyla och tystnad.

Vardagen med barnen fanns tidvis kvar men allt jag gjorde utfördes i en tjock, grå dimma som filtrerade bort alla normala intryck och upplevelser.

Efter att ha tillbringat en vecka i sängen eller soffan utan att överhuvudtaget kunna ta mig för någonting så tvingade en väninna iväg mig för att träffa en läkare.

Läkarens diagnos var otvetydig - depression. Eftersom jag inte ville medicinera ordnade han en samtalskontakt åt mig istället.

Dagarna och veckorna förflöt utan att jag var riktigt medveten om vad jag gjorde eller sa. De dagar som barnen var hos mig krävdes det en nästan övermäktig styrka för att få det att fungera med allt det vardagliga. Det värsta var att jag inte kunde komma ihåg något. Hela kylskåpsdörren och ytterdörren var fullklistrade av små kom-i-håglappar.

När barnen var hos sin pappa sjönk jag ner i det svarta hålet igen.

Mina minnesluckor och min oförmåga att finna rätt ord ibland föranledde en neurologisk undersökning. Som ett led i detta fick jag göra en datortomografi av hjärnan för att utesluta att det var frågan om något fysiskt fel. Svaret på undersökningen gjorde mig oerhört lättad när det visade sig att allt var fullständigt normalt.

När jag tänker tillbaka så kan jag se att min "stress-spiral" tog sin början uppåt redan för ungefär ett år sedan. Allt kulminerade i somras och förde mig fortare och fortare uppåt. Det finns händelser tillsammans med barnen från i somras som jag överhuvudtaget inte kan minnas. Jag minns vissa episoder till en viss gräns, sedan tar minnet bara slut. Medan andra händelser står för evigt inristade med eldskrift i mina tankar. Det mest skrämmande är att jag inte är medveten om vad det är som jag har förlorat i mitt minne. Att inte veta om alla mina upplevelser kommer att återvända till slut.

Jag har fortfarande svårt för att koncentrera mig under längre perioder. Mina känslor fungerar bland redan etablerade kontakter men jag har svårt för att kunna knyta några nya band. Jag kan avsluta mina tankegångar utan att tankarna flyger iväg åt alla håll och kanter. Min förmåga att uttrycka mig verbalt har återvänt även om jag får leta efter ord ibland.

Mina träffar med min samtalskontakt har fått mig att sakta återvända till livet igen. Han har fått mig att inse att livet kan bli bra, att jag måste ta vara på mina möjligheter att själv få bestämma hur jag ska forma mitt liv.

Jag börjar känna mig levande igen.

Av Camilla Sydvart 05 nov 2001 16:47