Jag saknar dig Daniel

Daniel. Han var en av mina bästa vänner, lite som en äldre bror till mig. Han var snäll, lyssnade alltid på en, så annorlunda än många andra killar. Visserligen var han också mycket äldre och mer mogen, 28 år var han. Och en så bra vän.

Han arbetade på min förra skola. Vad han jobbade minns jag inte vad det hette, men han skulle i alla fall ta hand om oss elever. Det gjorde han verkligen.

Men till skillnad från den andra personalen på skolan, så rankade inte han fjortisarna högst, han rankade inte de populära högst. Utan han såg oss utstötta, vi som var hatade av många och omtyckta av få. Vi som lärarna helst skulle kicka ut från skolan, av den simpla anledning att vi fanns till och inte var som alla andra.

Daniel såg bakom alla ridåer och alla masker som folk hade. Han såg hur ens personlighet var. Och han älskade att tetas med en.

Jag kommer ihåg att hade hade en liten formel 1-bil i min nyckelring. Varenda rast som vi träffade Daniel så körde han runt med den i cafeterian. Folk stirrade naturligtvis, men inte vi som satt med honom. Vi bara skrattade, nästan vek oss dubbla av skratt. Daniel kunde alltid få oss på bra humör. Men om vi var ledsna och nere, då lyssnade han alltid.

En dag sa jag till honom att jag inte visste vad jag skulle göra ett arbete om. Att jag hade funderat på att göra en formel 1-guide för nybörjare. Daniel fick mig att besluta mig definitivt för det, och han var verkligen spänd på att se resultatet. Resultatet blev färdigt i maj i år. Och jag fick MVG på det. Men Daniel fick aldrig se det...

Under julaftonsdagarna läste vi om en hemsk bilolycka som hade hänt här i trakterna vid Kristianstad. Fyra ungdomar hade varit med, och alla hade dött. Jag reagerade inte särskilt på det, man läser ju om det varje dag...

På julafton ringde en av mina vänner och sa att Daniel var död. Han hade varit med i den bilolyckan. En av mina bästa vänner hade ryckts ifrån mig...

Än idag sitter jag med det datorspelet som han skulle ha fått. Arbetet jag gjorde. Formel 1-bilen han alltid lekte med, den har jag kvar, om än omlackerad. Numera är den blodröd, Ferrariröd...

Jag saknar Daniel något otroligt. En sådan vän får man bara en gång i livet. En vän som retas med en, tröstar en, tänker som en och förstår vad man egentligen säger. Om det finns en himmel, så vet jag att Daniel finns där.

Tack för allt, Daniel.
Tack.

Av Katarina Jönsson 02 nov 2001 10:00