Att leva med social fobi 2 av 2

Det är ganska många gånger jag sjukskrivit mig för att jag mår så dåligt eller så deprimerad att jag inte orkat gå till jobbet. Dessvärre är det inte så lätt och inte heller accepterat att säga att man stannar hemma för att man mår så psykiskt dåligt. Det är enklare att ljuga och säga att man har någon fysisk sjukdom istället. Lögner är något en person med social fobi blir expert på med tiden; lögner för att slippa undan att gå på fester, möten och andra sociala sammankomster. Man blir nästan så bra att man lyckas lura sig själv. Dessa saker gör att man lätt hamnar i en ond cirkel.

Man undviker folk man känner och sociala situationer så mycket att man får dåligt samvete av det och mår ännu sämre av det och känner sig än mer värdelös och tror att folk pratar bakom ryggen på en. Jag vet inte hur många gånger jag har ljugit att jag känt mig krasslig eller haft något annat förhinder för att slippa gå på privata fester.

Oavsett om det är hos kompisar, klasskompisar eller arbetskamrater. De gånger jag har tagit mig iväg på fester brukar det bli så att jag går hem tidigast och dessförinnan så mår jag mer eller mindre dåligt under hela festen och försöker hålla mig ifrån personer jag inte känner så väl. Dessvärre har jag många gånger för att dämpa ångesten supit mig ganska ordentligt full. Andra gånger har jag kedjerökt. I boken jag läst om social fobi så har jag även läst att det är vanligare med alkoholism och rökande hos personer med social fobi. Kanske är det för att fly ångesten som för en del finns nästan varje dag i olika situationer.

Jag blev själv inte speciellt förvånad när jag läste detta, ibland gör man nästan vad som helst för att dämpa ångesten. Själv har jag till exempel druckit en hel del vin dagen innan jag börjat nytt jobb för att kunna sova gott på natten och för att bli lite lagom avtrubbad och avslappnad den första dagen. På vägen till anställningsintervjuer har jag kedjerökt så mycket att jag nästan varit tvungen att spy. Idag har jag lagt både tobak och alkohol på hyllan. Jag kan dricka väldigt måttligt för att vara social då någon annan dricker det, men undviker det helst. Även om jag går på antidepressiva medel som hjälper mot social fobi idag så kan jag ändå inte svära på att jag kommer köpa ett paket cigg innan nästa anställningsintervju och kedjeröka tills jag får kräkningskänslor.

Även sådana saker som att ringa till någon, även om det så är en vän man känner väl så undviker man det om man inte absolut måste ringa och ibland så undviker man att ringa ens då. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan Internet idag, men så ofta som jag kan använder jag email och Internet istället för telefon i den mån det går. Oavsett det gäller att ta kontakt med kompisar, arbetskamrater, kontakter eller myndigheter.

Jag ska dra lite exempel på mina beteenden när jag flyttade till en annan stad för att studera. För det första så valde jag att bo i en studentkorridor och visste nog inte då riktigt vad det innebar. I den korridoren jag bodde så var det bara så kallade enkelrum, förutom mitt som var ett dubbelrum. Det var färdigmöblerat med två sängar och två skrivbord, men jag bodde ensam där. Enda anledningen till att jag valt ett dubbelrum var inte av bekvämlighet utan för att det var det enda rummet som det fanns en kokplatta i. De andra rummen hade inget sådant, men däremot ett gemensamt kök. Att behöva gå och laga mat när andra personer var närvarande kändes hemskt. Detta skulle innebära att jag antagligen skulle bli tvungen att prata med dem och hälsa på dem. Det lät alldeles för hemskt för mig. Trots att det bara var en kokplatta och inte ens fanns någon fläkt eller ugn så klarade jag mig i ett år genom att laga mat på mitt rum. Ibland tog jag en hamburgare eller liknande ute.

Det där gemensamma rummet var ju inte bara ett kök utan även ett sällskapsrum med TV och soffa. Under det året jag bodde i korridoren gick jag in i det rummet två gånger, och det var när de hade korridorsmöten. Visserligen var det korridorsmöten oftare än två gånger per år, men jag lyckades hålla mig hemifrån eller låtsas som om jag inte var hemma när dessa möten var och efter en tid slutade de att försöka få med mig på dem. Eftersom jag var den enda i korridoren som inte använde det gemensamma rummet så kändes det som om alla talade bakom ryggen på mig och tänkte att jag var en dum värdelös person som bara höll sig för sig själv. Dessa tankar innebar skräck inför att träffa på dem när jag gick utanför dörren och lyssnade därför alltid om det var någon i korridoren innan jag gick ut och gick även ut bakvägen för att slippa gå förbi det gemensamma rummet där alla satt och tittade på TV. Trots att det oftast blev en omväg att gå ut och in genom bakvägen så gick jag hellre denna omväg än att slippa riskera träffa på någon vid huvudingången som stod och rökte eller gå förbi det gemensamma rummet. Det innebar även att jag tvättade endast kläder på natten tvättstugan hade öppet även på natten för att slippa riskera träffa folk.

Kanske undrar en del hur jag vågar skriva en del saker och skriva så mycket när jag har social fobi. Jag tror att kanske en del har svårt att även skriva vad som helst, men det är helt klart skillnad på att skriva något och att tala med någon, öga mot öga, om samma sak. Skillnaden är att man slipper se reaktioner och eventuella kommentarer eller klagomål, men framförallt är det för att man slipper exponera sig själv, sin röst, sitt kroppsspråk, blickarna från den eller de man talar till. När en person med social fobi läser upp en text eller pratar inför en grupp människor så tänker man automatiskt att alla tänker något dåligt om en själv och inte gillar en, att man hakar upp sig på ett ord känns som en katastrof. Ser man eller hör minsta lilla tecken på ifrågasättning eller ogillande så känns det som om man vill springa ut och aldrig komma tillbaka igen.

Själv går jag på ett antidepressivt medel sen ett halvår tillbaka ungefär och även om det tagit bort den mesta av den onödiga ångesten så är det ändå många automatiska invanda beteenden som lever kvar och som jag måste arbeta med. Piller är dock ingen långvarig lösning utan ska väl mest betraktas som en hjälp för att kunna klara av att gå vidare och helst söka hjälp i form av KBT, Kognitiv Beteendeterapi, som visat sig vara mycket bra för personer som lider av social fobi. Dessvärre är det långa väntetider på dessa och det kan kosta en hel del om man väljer något privat alternativ.

Visst kan man jobba med sig själv, men det gäller att då först vara mycket medveten om sina problem och hur man ska gå tillväga och verkligen klara av att tvinga sig själv till obehagliga situationer. En självdiciplin utan dess like skulle jag vilja kalla det. Att tro att man ska bli bättre av att utsätta sig för så jobbiga situationer som möjligt är lika kontraproduktivt som det är att för någon med spindelfobi gå in i ett rum täckt med spindlar en massa gånger. Upplevelserna kan förvärra fobin snarare än att förbättra den. Det gäller att ta ett steg i taget och att gå från början.

Om man bor i större städer så kan jag rekommendera att man söker kontakt och träffar andra människor med samma problem. Det kanske låter paradoxalt och kanske till och med lustigt, men jag har själv gått på några träffar med en grupp personer med social fobi som träffats en gång i veckan ute på en krog och bara pratat. Det känns lite lättare när folk förstår varför man kanske inte säger så mycket och känns lite lättare att prata när folk förstår ens beteende. Jag har även gått på fester hemma hos folk och själv haft en fest för folk om har social fobi. Visst det är inte riktigt som vanliga fester, men det är en intressant och bra upplevelse tror jag. En bra övning i sociala aktiviteter.

En person med social fobi är livrädd av att bli kritiserad verbalt eller väldigt rädd för att bli ogillad i sociala situationer. Därför är ett vanligt beteende, förutom undvikande, att alltid försöka vara folk till lags. Att aldrig säga något som någon upprörs av, eller ens säga något som är tvärtemot någon annans uppfattning. Rädsla för konflikter och diskussioner helt enkelt.

I dessa tider när social kompetens efterfrågas i nästan varje platsannons och där tysthet mer eller mindre ses som något negativt hos många personer så är det inte alltid så lätt att ha social fobi. För några månader sen läste jag om en undersökning där man fann att personer som var bra på att prata och var väldigt socialt kompetenta inte alltid var bra på själva arbetsuppgiften och att många företag mer eller mindre blivit lurade av personens vältalighet och sociala förmågor.

För mig kändes det lite lättande att läsa om det och jag hoppas att samhället dels får en mer accepterad syn på folk som har social fobi och inte är så duktiga på social interaktion. Ibland ställer jag mig frågan om jag sökt hjälp för min egen skull eller för att passa in i samhällets normer bättre. Jag tror det är för båda orsakerna och det hade nog känts lite lättare om det bara var för sin egen skull. Nu med facit i hand så önskar jag bara att jag känt till vad social fobi var för något när jag var yngre och gick i skolan och även att mina föräldrar, lärare och arbetskompisar känt till det.

Kort sagt, så lever de med social fobi mer eller mindre ett betydligt mer isolerat liv än en fullt frisk person. En isolering som mer eller mindre är självvald. Även om ensamheten och isoleringen kan kännas tung ibland så känns det ändå bättre än att utsätta sig för sociala situationer.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta ämne, både personliga erfarenheter och rent allmänt om social fobi, men jag tror detta räcker för att folk ska få en hum om vad social fobi kan innebära och kanske är det någon som känner igen sig?

Till sist vill jag bara tipsa om en livboj till bok, nämligen en bok av Anna Kåver: "Social fobi - att känna sig granskad och bortgjord". Besök annars www.sps.nu eller sök på social fobi på nätet.

Av Tobias Jeppsson 02 nov 2001 13:35