Att leva med social fobi 1 av 2

Jag skriver inte detta för att få medlidande eller för att jag är självömkande utan för att informera lite om en av Sveriges kanske mest anonymaste folksjukdomar. Delvis kommer jag att göra det utifrån mina personliga erfarenheter. Min förhoppning är dels att upplysa allmänheten som inte redan känner till social fobi, men främst skriver jag denna artikel i hopp om att hjälpa personer med social fobi som ännu inte varit medvetna om sitt handikapp.

Varför göra lyckligt ovetande personer medvetna om deras handikapp, kan man kanske fråga sig? Jo, för ett par år sedan var jag nämligen själv i den situationen. Jag hade aldrig hört talats om social fobi och kände mig mest deprimerad, värdelös och hade ett väldigt dåligt självförtroende. Det kändes som om jag var ensam om att känna så.

Av en ren slump hamnade jag på ett diskussionsforum på nätet om social fobi. Först trodde jag att det var ett påhittat begrepp och att det var ett forum för pubertala tonåringar som kände sig ensamma och hatade att vara sociala och trevliga mot människor, men jag hade ganska fel. Snart hittade jag andra informationssidor om social fobi och insåg att det var ett psykologiskt begrepp som faktiskt existerade och jag upptäckte framförallt att jag var långt ifrån ensam. Man tror att mellan fem och tio procent av Sveriges befolkning har social fobi av någon grad. För mig kändes upptäckten av att det fanns något som hette social fobi som en enorm lättnad; att få ett namn på alla mina känslor och på mitt beteende. Jag kände mig inte lika värdelös längre. Man skulle kunna jämföra det med känslan av att inte veta om att man har dyslexi eller känna till begreppet dyslexi, men märker att man har svårare att läsa och skriva än alla andra. Antagligen skulle man känna sig dummare och sämre än vad man egentligen är.

Vad är då social fobi, eller social ångest som det även kallas, och hur vet man om man har det? Först vill jag betona att social fobi inte är detsamma som att vara asocial, samhällsfientlig eller blyg. Social fobi innebär en fobi för sociala situationer. Situationer där det förväntas att man är social. Det betyder inte att man är rädd för folk eller folksamlingar, åtminstone inte så länge det inte är någon större risk att man måste agera socialt; alltså att riskera att träffa på någon som man måste hälsa på eller prata med. Så länge man kan göra sig anonym så är folksamlingar inget problem, men finns det minsta lilla risk att man ska träffa på någon man känner så kan det kännas jobbigt däremot.

Exempel på situationer är fester, möten, sammanslutningar med mycket folk där man förväntas prestera något socialt. Det kan även vara en sådan liten sak som att äta lunch med sina arbetskompisar eller prata i telefon. Det finns många exempel och för att få folk att förstå eller känna igen sig så ska jag snart förklara några personliga beteenden. Först så vill jag bara säga att för en del är det värre än för andra. Min egen fobi har blivit betydligt mindre de senare åren och det finns många som har det värre än jag har det nu och har haft det förut.

Social fobi debuterar vanligast i samband med puberteten, men kan komma både tidigare och senare. Det kan dels utlösas av någon traumatisk händelse eller vara medfött. Vad jag minns så har jag nog alltid varit tystlåten och tillbakadragen, men det förvärrades kanske på högstadiet och gymnasiet. Redovisningar inför klassen och grupparbeten blev ett helvete. De flesta känner nog någon sorts nervositet inför redovisningar och liknande, men för mig och personer med social fobi så kan en redovisning inför klassen medföra att man oroar sig dagar innan det ska ske, ja, till och med veckor innan. Dagen innan har man svårt att sova på natten och timmarna eller minuterna innan kommer hjärtklappning och handsvett, kanske skakningar och rodnande.

De gånger jag inte skolkade från dessa ångestframkallande redovisningar så tog jag mig upp där framför svarta tavlan vänd inför hela klassen och stirrade ner i pappret så mycket som möjligt för att slippa se allt folk. Händerna började skaka allt mer och jag svettades, rodnade och hakade upp mig på ord och enkla meningar. Jag behöver väl knappt tillägga att lärarna nog inte fick speciellt bra intryck.

Att jag nästan aldrig vågade räcka upp handen och svara på frågor gjorde väl inte direkt saken bättre heller för mina betyg. Min svensklärare på gymnasiet sa en gång efter en redovisning, "Du skriver betydligt bättre än du talar". Jag kunde bara hålla med då. De få gånger jag räckte upp handen så var det på frågor där det endast krävdes korta koncisa svar som man inte behövde utveckla. Samma sak gällde när jag pratade med folk jag inte kände väldigt väl; korta och koncisa svar när de tilltalade mig. Jag startade aldrig själv något samtal, förutom med mina få närmaste vänner och familj, men även med dem var och är jag tystlåten.

Skolk var något som jag började med redan i mellanstadiet, men som ökade mer i högstadiet och gymnasiet. Jag var lyckligtvis aldrig mobbad och hade flera vänner omkring mig, de flesta var betydligt mer sociala än mig. De dagar jag skolkade var oftast de dagar det var redovisning, grupparbete eller friluftsdagar som gick ut på gemensamma aktiviteter, men det hände också att jag skolkade dagar då jag helt enkelt inte orkade gå till skolan för att jag mådde så dåligt rent psykiskt. Tyvärr har jag gjort likadant i arbetslivet. Vissa dagar har jag helt enkelt mått så psykiskt dåligt att jag inte klarat av att gå till jobbet.

Det är svårt att förklara känslor, men man känner sig värdelös och inbillar sig att alla hatar en och talar bakom ens rygg. Trots att man oftast är medveten om att detta är orealistiska tankar är det ändå svårt från att hindra känslorna från att komma fram. Just detta beteende med skolk och sjukskrivning är nog tyvärr inte helt ovanligt hos personer med social fobi. Jag har även läst att det är vanligt att man hoppar av högskoleutbildningar och liknande för att man inte klarar av de grupparbeten och redovisningar man måste göra. Därför är det inte så konstigt att personer med social fobi ofta väljer jobb där det behövs så lite sociala kontakter och samarbeten som möjligt. För mig själv och antagligen alla andra med social fobi så är vissa arbeten helt uteslutna. Några exempel är lärare, chefsjobb, journalist, politiker, försäljare, ja, alla jobb som innebär kontakt med mycket människor.

Det känns ibland svårt att berätta om sin rädsla och sina svagheter då de låter väldigt löjliga även i sina egna öron och man är medveten om att det är överdrivna känslor.

När jag gick i skolan, bodde jag i en lite mindre stad än Stockholm och jag kunde då gå långa omvägar och bakgator för att slippa riskera träffa på någon jag kände. Jag var livrädd för att behöva hälsa eller prata med någon jag skulle råka träffa på. Obehagskänslor att hälsa på sina klasskompisar/arbetskamrater varje morgon och säga hej då till dem varje dag man går hem är oförändrade, trots att man känt folk länge.

Jag skulle tro att en normal person kanske kan känna sig lite spänd och nervös den första eller de första dagarna på jobbet, men sen känner sig alltmer bekväm och som en i gänget. Har man social fobi minskar nervositeten en aning efter de första dagarna, men den försvinner aldrig helt, man känner sig aldrig som en i gänget, det tar åtminstone väldigt lång tid innan man gör det.

Nu kanske ni föreställer er ett darrande nervvrak när ni tänker på någon med social fobi, men det stämmer inte riktigt. Det stämmer däremot mer med den självbild man har av sig själv. Man inbillar sig att alla ser hur nervös man är och genomskådar en själv och ser hur svag man är.

Självbilden man har av sig själv är väldigt orealistisk. Att ens självbild är väldigt orealistisk är dock inget jag varit direkt medveten om utan något jag läst mig till i en bok som jag kommer rekommendera i slutet av texten. Det jag också läst mig till är att man ställer väldigt höga krav på sig själv, orimliga krav som man knappt kan leva upp till och man känner sig värdelös när man inte klarar att leva upp till de kraven. Av just den anledningen så är det många som väljer lättare yrken jämfört med deras kunskapsnivå, just för att kunna klara av sina uppgifter perfekt.

Fortsättning följer...
bilden är gjord av min flickvän

Av Tobias Jeppsson 01 nov 2001 17:23