Pojken i parken

Pojken som ville så mycket, och tänkte så stora tankar, men som aldrig han få dem till just mer än så, tankar.

Pojken som satt i parken och lyssnade på musiken som han i svaga ögonblick av njutning önskade att han själv skrivit.

Pojken som aldrig ville gå och lägga sig när han var själv, bara utifall att demoner skulle göra honom sällskap i sängen.

Egentligen var pojken inte någon pojke, men det kändes bättre i hans huvud att tänka att han var en pojke, för då var det lättare att se vardagen flyta förbi framför ögonen.

Sagan var inte färdig påpekade han, även om den var utan påverkan från vare sig berättare eller åhörare. För det ska flickan förstå, att sagan den skapades endast av de sinnen som härjade fritt i pojkens värld.

En värld som existerade inuti honom, och lät allt utanför kroppens sjudande floder hända.

Flickan frågade varför pojkens värld inte kunde skapa
lyckliga saker, och få pojken att le när han lämnade parken.

Han ville berätta för henne om pojken, få henne att förstå hur allt fungerade.

Även om han ville så kunde han inte, inte ens han hade alla svaren om pojken.
- Det är pojken som har svaren, sade han med dämpad röst.
- Var då?, undrade flickan.
- Det vet han inte själv, det är därför han sitter där i parken, svarade han med mjukhet och värme.

Hon log samtidigt som en tår föll nerför kinden. Sanningen var närmare än hon först trott. När allt kom omkring satt hon på en filt i parken bredvid pojken.

Av Rob Wikstedt 29 okt 2001 15:59