Fetma, idrott och hälsofascism

Hälsofascismen sprider sig i Sverige och orsakar mycket onödigt lidande. Överallt sprider sig uppfattningen att feta människor, unga som gamla, är lata. De har givit upp all strävan mot det goda livet och släppt taget. De har slutat ta ansvar för sitt eget liv. Det kan hända att så är fallet ibland, men det finns en mängd undantag.

Det är faktiskt inget annat än fascism att peka ut alla feta människor som svaga. Det är fascism att tro att alla dessa människor är i behov av någon sorts upplysning i sitt mörker.

För många är den fysiska hälsan en prioriteringsfråga. Hälsa kräver tid och energi. De flesta människor väljer medvetet vad de ska ägna sin tid åt och vad de ska lägga sin energi på. Många barn och vuxna kanske helt enkelt prioriterar att ägna sig åt sådana fritidsintressen som innebär att man sitter stilla mycket. Till exempel kanske många läser i fåtöljen eller skriver vid datorn.

En del väljer alltså att utveckla sina intressen. De är ute på en resa. Andra föredrar att sitta och trampa flera timmar på en cykel som aldrig rör sig. Det är för mig helt obegripligt att det första alternativet skulle vara ohälsosammare än det andra.

Det är nog egentligen inte hälsosamt att ägna sig enbart åt varken det ena eller det andra. För att vara vid god hälsa krävs det att man både rör på kroppen och utvecklar sina intellektuella, andliga och konstnärliga intressen. Det håller nog många med om. Om man inte rör på sig får man antagligen koncentrationssvårigheter av tröttheten. Om man inte utvecklar sina intressen kan livet bli tomt och meningslöst. Ångesten får då oftast kroppsliga följder.

Men, som sagt, även om de båda är förbundna i viss mån kan man prioritera det ena med den följden att det andra blir lidande. Det säger sig självt. När det gäller fetma är då frågan hur man ska få människor att röra på sig. Det är enkelt. Det enda som behövs är att de som lider av fetman börjar motionera. Många läkare är ganska övertygade om att promenader är den överlägset bästa motionen. Överviktiga behöver helt enkelt göra det till en vana att gå en sväng ibland. Det krävs inte någon övermänsklig viljeakt.

Det handlar alltså inte om idrott utan motion. Denna förväxling är nog en av de största orsakerna till fetma. Många tror att de måste springa en mil om dagen eller engagera sig i en idrottsförening för att motionera. Det första förbättrar bara konditionen och det andra är en ren intressefråga.

För att bibehålla en god hälsa måste barnen lära sig motionera, inte idrotta, redan i skolan. Man kan till exempel undervisa barn om hur en elitidrottares kropp slits sönder under eller efter karriären. Barn behöver också lära sig att det bryter mot alla naturens och biologins lagar att springa tiotusen meter i sträck. Varken människor eller djurs kroppar är byggda för det.

Att promenera mellan lektionerna eller ägna en stund åt att sparka boll - lekfullt och inte tävla på dödligt allvar - är nog inte heller fel. Men jag kan verkligen inte förstå varför alla barn ska genomlida till exempel redskapsövningar eller höjdhopp. Det har ju ingenting med motion att göra. Man kan också undra hur värdigt det är att sitta och läsa historia en timme för att i nästa hänga halvnaken i ett rep.

Jag tror att det är betydligt fler än vad man tror som är för evigt bortskrämda från allt vad fysisk aktivitet heter på grund av idrottslektionerna. Att ta bort eller frivilliggöra idrotten i skolan är ett första steg mot bättre folkhälsa.

Men det räcker inte långt. Det finns ju självklart många som har medfödd fetma eller som av olika anledningar inte kan ta en promenad då och då. Sedan har vi alla dem som inte kan sätta gränser och tror att hälsan blir bättre ju rangligare och mer skelettlika de blir. Det kanske är dessa människor som är mest olyckliga. Oftast är det omgivningens signaler som skapar vantrivseln, tror jag.

Mest skada gör kanske de hälsofascister som vill väl. De säger till överviktiga att man kan vara fet MEN lycklig som någon sorts tröst. Man kan trivas med sig själv TROTS sitt midjemått. Om man är STARK.

Detta är förstås ett populärt tema i TV. Tittarna blir förvånade och kanske lite upprörda när de ser avvikande människor i dokumentärer som säger att de är feta och lyckliga samtidigt. Det blir en riktig utmaning att lista ut hur det går till. De har ju fel men det är kul för dem, kommer de flesta fram till.

Den andra varianten i TV är att ser hur någon går från fet och olycklig till smal och lycklig. Detta ser man i amerikanska program som till exempel Oprah. Där berättar tårögda människor om hur de lyckats banta. Släktingar och vänner sitter i bakgrunden och snyftar av lycka över att hon eller han äntligen har tappat några kilo och lämnat sitt hopplösa liv.

De starka avviker och trivs eller också vänder de trenden. Men vi vanliga, svaga människor vantrivs av fetma. Så är det. Programledare, dokumentärfilmare, terapeuter och mobbare bidrar genom detta synsätt till många människors olycka.

Jag är själv allt från lönnfet till fet beroende på vem man frågar. Lägger man på för många kilon blir vardagen lite besvärlig när man till exempel ska knyta skorna. Det är också tråkigt att växa ur kläder man tycker om. Men jag kan inte se hur jag skulle bli olycklig på grund av dessa småsaker. Annorlunda uttryckt kan jag inte se hur jag skulle bli olycklig av att prioritera mina fritidsintressen lite för mycket ibland. Kroppen är ju bara ett färdmedel, en bil.

Vår tids verkliga folkhälsoproblem sprider sig fort i gym och idrottshallar. Frågan är hur man ska hjälpa de sjuka.

Några av de riktigt sjuka lackerar till exempel ständigt om bilen oavsett om motorn har gått sönder. Andra försöker förtvivlat hålla den motor igång som de vet måste stanna. De försöker förtvivlat förlänga något som måste sluta. De första sotar snabbt igen inuti och de andra har ständig ångest för att bilen ska börja krångla. De första är bara lyckliga när de får visa bilen för andra och de andra stannar tvångsmässigt för service hela tiden.

De är alla så upptagna med sin egen bils bekvämlighet och specialfinesser att de inte ser landskapet som susar förbi. De kanske inte ens lägger märke till om de kör över någon. Dessa människor, om de nu är hälsofascister, robotar eller både och, är alltså inte bara farliga för sig själva. De är ofta avundsjuka på dem som undslipper deras eget lidande. De finner ingen annan utväg än att mobba, skratta och stöta ut. Med den följden att många motorer skär sig.

För det finns självklart en viktig skillnad mellan en bil och en människokropp.

En mekanisk bilmotor kan repareras när den blir gammal och går sönder. Den är tålig. Den havererar inte på grund av förarens ångest.

Av Henrik Hermansson 25 okt 2001 10:53