Se upp för Scientologdemokraterna!

På bruket gjorde man agitatorn till förman för att få stopp på gnället, i dagens Sverige tar man i med bidragshandskarna och ger upprorsmakaren en kvart i TV. Partifunktionärer verkar samla på rejvare och klottrare som andra samlar på rockslagsmärken med obskyra popband från orter med tung industri och arbetslöshet.

När det gäller klotterdebatten så får jag en obehaglig känsla av att de enda som fattat hur man kväver graffitikulturen är socialdemokraterna. Genom att starta statsfinansierade graffitiskolor och tillåta graffiti på vissa ställen så inlemmar man sakta men djävligt säkert företeelsen i den snart allomfattande Rörelsen. Fast egentligen är det väl för sent. När var det graffiti var undergroundkultur i Sverige sist? 1982?

Sossarna har prövat rampljusknepet förr, se bara på de arbetslösa som reste till Stockholm med Therese Rovaniemi i spetsen och krävde att få prata med statsministern. Sist jag hörde något om det så var det när Therese, lite mer än bara lätt generad, förklarade att hon fått en ALU-plats i regeringskansliet för att arbeta med arbetslöshetsfrågor. Trumvirvel och fanfar!

Samma taktik prövades på Greenpeace, men medlemmarna kände en viss olust över att miljöminister Anna Lindh började hänga på deras fester, och för allas bästa värderade Greenpeace sitt regeringsoberoende högre än att få frottera sig med den statsbärande eliten.

Attac ligger nog lite sämre till. Många medlemmar har åsikter som ligger nära SAP:s partiprogram och de verkar vara i behov av förstärkta finanser. Det skall bli spännande att se hur lång tid det dröjer innan Attac:s ledning försöker förklara för oss att man visst kan vara oberoende från staten även om man råkar vara beroende av statsbidrag.

Tillvägagångssättet för att få in bångstyriga politiska yttringar i Rörelsen påminner faktiskt om hur scientologerna och andra sekter värvar medlemmar; först ges stöd, sedan visas det hur mycket sektens tankar liknar dina egna, och plötsligt så har det gått tio år och så står du där med din tvättade hjärna och värvar medlemmar med kärlekens/solidaritetens/frihetens budskap.

Sensmoralen är enkel: när du får erbjudande om att få skaka tass med hr statsministern så är det inte ett sätt för dig att gratis få delge svenska folket din åsikt; du får säkert hälsa till mamma, men det kommer att kosta dig all din trovärdighet och kommer i längden vara lika trevligt som en sex månaders ALU-tjänst i kanslihusets mörkaste källarhåla.

Av Jesper Nihlén 24 okt 2001 09:08