Min väg till industrigolvet

När jag var 22 år var jag en alldeles nybakad fritidsledare.
I två år hade jag studerat på fritidsledarlinjen på Viebäcks folkhögskola och nu stod jag redo att gå ut och jobba med mitt nya yrke.

Tre år senare var jag en utbränd fritidsledare. Under tre års tid hade jag sovit, ätit och skitit ungdomar och dess situation i ett kraftigt segregerat bostadsområde i Angered Göteborg.

Sett i backspegelen med några års distans har jag några pusselbitar till varför det blev så. Dels så kastade jag mig in i ett arbete i ett utav Sveriges hårdast socialt belastade områden helt utan tidigare erfarenhet av fritidsledaryrket, dels så var uppbackningen från övriga samhället precis noll.

I politikernas ögon var fritidsverksamheten för ungdomar bara en ekonomisk belastning vid den här tiden 94-97 som helst i kortsiktigt ekonomiskt syfte skulle rationaliseras bort.

Industrijobbet blev min räddning. Inget emotionellt slit, hyfsat betalt och inget jobb man "tog med sig hem". Bara stämpla ut och gå...

En dag kanske jag vidarutvecklar eller återvänder till min fritisledarutbildning. Tills den dagen kommer trivs jag alldeles utmärkt med att knoga vidare som industriarbetare.

Nu har jag massor av intellektuell kraft och energi att använda till sådant som ger mig något tillbaka. På sätt och vis är det nog väldigt egocentriskt men efter att ha bränt ut mig som jag gjorde behöver jag det.

Man måste få för att kunna ge och tvärtom...

Av Mattias Landgren 23 okt 2001 13:21