Kärleken är mitt liv, kom tillbaks!

Må vara att tusentals och åter tusentals missbrukare av samma drog djupdykt i sitt missbruk och alla förundrats över drogens märkbara bakfylla. Det förrädiska är inte just drogen utan den kluvna effekten den ger. Det konstruktiva, upplyftande och stimulerande ruset som snabbt kan förvandlas till en ångestladdad, självdestruktiv och inåtvänd baksmälla.

Det värsta är tillgången på drogen. Det finns de som påstår sig sälja den men annars är den mest som ett abstrakt täcke som halvslumrar över jordens yta!

När du väcker den far den in i din kropp, berusar dig och lyfter dig lätt ett par centimeter från jordens yta men kan lika snabbt vända dig ryggen och förunnas någon annan.

Kärleken är jordens mäktigaste och mest paradoxala kraft. Ibland förundras jag av mina egna bryderier i ämnet då jag blir mer och mer förvirrad för var gång.

Tro mig jag är en riktigt dålig kärlek-förstå-sig-påare. Ämnet är så komplext att även de största drar sig för att rota i det. Jag gör det för min barnsliga nyfikenhets skull.

Vilket rus kan ge dig en så underbart otäck känsla att du inte vet om du ska älska passionerat eller hoppa från Eiffeltornet. Vilken kraft ger en sådan dos av kreativitet och välmående, men som samtidigt kan tömma en människa på allt hopp om det motsatta könet?

Inte fan blir man klokare av att kära ner sig i ruset i sig själv. Jag blir nog allt som oftast väldigt kär i just kärleken och då talar vi om en blåsning utan like när man väl kommer underfund med det hela.

När jag var mindre fantiserade jag om parkstrosande, kyssar bland gungor och att Sissela skulle se mig som den jag var. Det gjorde hon i en månad. Sen var jag passé. Detta var i fyran och var min första baksmälla. Den är historisk i den händelsen av att jag aldrig märkte vad som gick fel och undrar fortfarande... Mellanstadiekärleken är inte att förakta för vem graderar kärleken?

Senast jag var berusad i alkoholsammanhang fick jag fnatt. Jag gick helt sonika ut på balkongen och höll ett eldigt tal för ett par trogna lyssnare nere i en trädgård. Efter att ha predikat om kvinnor som gift och att jag behövde avgiftas gjorde jag tydligen en kovändning och talade om anonyma romantiker. Mina lyssnare vissnade ganska fort med tanke på att höstlöv nuförtiden bra gärna singlar ner till myllan än lyssnar på en "romantiker" på fyllan!

Vad vill jag då säga med detta? Giftet. Droger har en giftig åverkan på kroppen. Kan man då generalisera kärleken till en drog, kan man lika bra kalla den gift. Då jag för det mesta attraheras av kvinnor, kan jag på någon långsökt väg, tala om kvinnor såsom gift!

Likaså kan kvinnor då tala om män som gift. Men det blir lätt stelt och fientligt om vi gick och kallade varandra för osunda och beroendeframkallande saker. Då kan vi hellre tala om kärleksfenomenet som gift. En del blundar för beroendet. Andra lever igenom det. Somliga finner en medelväg och balanserar fint på ruset medan andra mest blir kära i sig själva. Härinne finns det bra många exempel på det sistnämnda :

Vad ska man då ta sig till? Neka ett rus som lyfter en fram och tillbaks till nya galaxer eller helt gå ner sig i ett beroende av en farlig drog. För jag menar på att kärleken kan bli farlig. Många som sorgligt nog tagit livet av sig har nog kämpat en rond mot kärleken. Det blir lätt svårt att vinna över världens mäktigaste kraft.

Accepterar man kärleken som ett flyktigt rus, tar den när man förunnas och ger till dem man anser förtjänade har man nog kommit en bit på väg.

Jag är värdelös på kärlek. Jag erkänner det helt och hållet. När jag äntligen lyckats finna en person som gav mig det jag önskade gjorde jag bort mig. Levde ut impulser och glömde det som verkligen betydde någonting.
Det är så jävla lätt att göra ett misstag och så väldigt svårt att reparera det. Jag lever inte olyckligt för det, men en bra brinnande eld slocknar långsammare än vad man själv tror.

Första hjälpen fungerar sällan på en gammal flamma, men glöden lurar en gärna till att bränna sig åter igen.

En jävla massa urtråkiga metaforer och hur lätt som helst att åka ner i metaforträsket när man försöker förstå-sig-påa förälskelsen. Jag har inga visdomsord på vägen eller svar på frågor. Jag vet inte ett skit om kärlek. Jag antar att man lär sig av sina misstag men nya begås ju likt förbannat senare.

Tibet lockar skrämmande mycket men jag lär väl snart slänga in en pinne i elden och vänta på att bli behagligt solbränd eller sönderbränd.

Texten är givetvis tillägnad en tös som gav mig svar på varför kärlek inte ska återupplivas, den trivs bäst i koma!?

Av Jens Larsen 23 okt 2001 14:42