Tvärgata utan namn

1. Staden

Strax bortom Engelska kyrkan ligger en stad. Utan namn. Utan färger.

Jag ser den oftast i svart/vitt. Ibland i den bruna färgskala vi minns från gamla foton. Någon gång - fast det är sällan - går färgskalan i violett.

Min gata är bred. Den har gammaldags stenläggning. Gatstenarna är blankslitna som barnrumpor. Tiden har tryckt mjuka sättningar i körbanan. Trottoaren är belagd med kvadratiska plattor. Några är spruckna, andra ligger snett.

Om det fanns bilar, skulle däcken bluddra mot de välvda gatstenarna. Men det finns inga bilar. Jag hör bara ljudet från dem. De låter som gamla stora amerikanare. De knirkar och gungar fram på mjuka fjädrar. Och fast jag inte kan se dem, törs jag inte gå över till andra sidan gatan.

Långa, ledade trådbussar kör förbi. De kommer ganska glest. De gungar i längsled och vaggar i sidled. De påminner om Skansens åldrade elefanter. De som hade träsoffor på sina breda ryggar. Som barn fick man åka med en runda. Hopträngd och fastsurrad med en klump andra ungar. Som en säck, på en gammal droskas rostiga takräcke.

Jag tittar åt båda hållen. Lyssnar. Jag ser inga bussar. Jag hör inga bilar. När jag ska gå över gatan ser jag en spårvagn. Den kommer sakta från höger. Men det finns inga spårvagnsspår. Jag tittar uppåt. Där finns bara trådbussarnas upphängda ledningar. Spårvagnsbygeln tar sin kraft från tomma intet. Ljudlöst kör den förbi. Jag tittar och lyssnar igen. Sen går jag raskt över gatan.

2. Människorna

Jag får infallet att ta första steget på den andra trottoaren med vänster fot. Så fort jag sätter ner foten, finns plötsligt en massa folk omkring mig. Fast inga riktiga människor. Bara platta pappfigurer i naturlig storlek. Alla ålderdomligt klädda, ungefär från sekelskiftet 1900. Alla i frusna positioner.

Försiktigt går jag mellan figurerna. Det är trångt. Jag snuddar med kavajärmen mot en välklädd kvinna. Då gör jag gör en upptäckt: figurerna har ingen materia. Jag kan utan vidare föra handen genom deras kroppar.

Jag går ut i gatan igen. Så fort jag har båda fötterna på gatan är alla borta. Jag prövar lekfullt att gå med ena foten på trottoaren och den andra i rännstenen. De platta människorna finns de korta stunder jag har en fotsula på trottoaren. Framme. Borta. Framme. Borta. Framme. Borta.

3. Vägen tillbaka

Jag blir trött i höften och fortsätter framåt längs trottoaren ute på gatan. Börjar gå i andra tankar. Vänder mig slentrianmässigt om för att se hur långt jag gått. Kanske det är dags att vända? En ny upptäckt; Huset som stod långt där borta, på tvären i den stora T-korsningen, har följt efter mig. Jag vänder mig om och går några tveksamma steg. Vänder mig om på nytt. Huset har kommit ännu närmre. Nu är det bara ett kvarter bort. Hur ska jag komma tillbaka?

Jag går tillbaka mot det stora huset. Nu står det stilla. Istället smalnar tvärgatan framför huset där framme. Jag går raskare. Den smalnar än mer. När jag är framme är tvärgatan mellan husen mycket smal. Ska jag gå till höger eller vänster? Vänster. När jag går in mellan husen får jag passa mig för de smutsiga väggarna. Ryckvis smalnar gatuprånget än mer. Nu märker jag att det smalnar för varje gång jag andas in.

Jag håller andan och går vidare några steg. Jag försöker andas ut istället för in. Jag får inte bli andfådd. Jag ställer mig med ryggen mot ena husväggen och andas ut. Jag försöker andas lugnt. Den andra husväggen kryper närmare för varje andetag. Kavajen är redan smutsig. Husväggen trycker hårt mot magen. Nu känns trycket i lungorna och bröstkorgen. Jag håller andan och vrider huvudet mot höger utefter väggen. Skrapar örat mot väggen. Det gör ont. Springan mellan husen är smal nu. Jag känner mig yr. Bröstet spränger. Jag måste andas. Springan krymper. Jag måste andas in, en gång till - så lite som möjligt. Husen trycker hårt mot bröst och rygg.

Nu gäller det. Denna verklighet blir mitt slut. Det som återstår är ett vråldjupt andetag och drömmen är slut. Man lär så länge man lever.

xxx

Av Ulf Lönnberg 22 okt 2001 10:59