Levande döda i stad och landsbygd

I landsbygdsorterna ser man inte många ansikten. De flesta stannar inomhus. I huvudstaden ser man tusentals ansikten. Hundra och åter hundra stressade människor marscherar gatorna fram. Ingen verkar veta vem någon är.

Jag har klätt mig i slips och kavaj dagen till ära. Bandet som ska uppträda på kvällen brukar klä sig i kostymer. Uteliggarna stirrar på slipsen som om den antydde att det vore jag emot dem. Ingen stirrar på dem. En av dem frågar två unga tjejer om pengar. De säger att de inte har några. De kommer direkt från automaten. Jag hoppas att ingen ska fråga mig. Folk kommer kanske att titta snett på mig om jag ger dem tio kronor.

Jag kan inte hantera stress. Redan två timmar före konserten står jag utanför lokalen. Jag löser ut biljetten för trehundrafemtio kronor. Jag hittar ett lagom folktomt kafé i närheten. Jag har mörk öl, cigaretter och en gammal bok till sällskap. Jag njuter en smula av den lilla uppmärksamhet jag får som ensam kafébesökare. Den skräckromantiska berättelsen om hjälten som håller på att bli ihjälslagen av ett monster fängslar inte. Blicken vandrar istället ut mot fontänen i kaféets trädgård. Gula höstlöv ligger utspridda i buskarna. Några få rosor lever fortfarande, som vackrast nu nära döden. De går inte att rädda över vintern om man inte tar in dem i värmen. Jag vill fånga ögonblicket på papper men vågar inte fråga kvinnorna vid bordet bredvid om en penna.

I vimlet utanför konsertlokalen njuter jag inte längre av den uppmärksamhet jag inbillar mig att jag får som ensam besökare. Det är kallt.

Sångaren sjunger om döende kärlek i värmen därinne. Reserverad, med återhållna utspel mumlar han om att hänga kvar vid en kärlek som håller på att vissna. Kärleken gäspar, hostar, det är inte mycket kvar. Men det finns ingenting annat att hänga kvar vid. Sångaren är hes. Jag vill tro att han druckit mycket mörk öl och rökt många cigaretter ensam på kaféer. Jag sitter på en avskild stol och stirrar på konsertbesökarna.

Inga slipsar eller kavajer någonstans. Många är ensamma. Det är inte bara jag som kommit hit själv. Det värmer i hjärtat utan att jag först vet varför. Jag hoppas att jag ska bli rörd till tårar under konserten. Det är därför jag är här. För underhållningen.

Efteråt hör jag rop och skrik på stan. Jag undrar nästan om jag ska bli ihjälslagen. Inte av monster. Av människor. Kanske beror olusten på att jag inte bor här, kanske vänjer man sig då. På tunnelbanan på väg till en bekant funderar jag på mitt förra besök i huvudstaden. Också den gången var det en konsert som föll mig i smaken. Också den gången satt jag på kaféet. Men inte ensam. Jag såg inte trädgården och fontänen då. Det var inte en lika bra förfest.

På morgonen efter den konserten kom det fram en uteliggare till oss. Han var hotfull och undrade varför jag och mina bekanta var så finklädda och besökte så dyra konserter. Efter ett par minuters samtal förändrades han. Mannen fick gråtattacker varannan minut och kramade om oss. Han ville inte leva. Det fanns inget att hänga kvar vid. Han ville bara dricka kaffe med oss. Trots att vi egentligen inte föll honom i smaken.

När vi lämnade honom kom en annan uteliggare fram. Det var uppenbarligen hans vän. Plötsligt log han lite grann igen. Plötsligt vaknade han till liv igen. I alla fall tills de sorgliga nyheterna kom upp på dagordningen. Någon var död.

Kanske drack de mörk öl för att glömma en sömnlös natt medan det övriga Sverige steg upp och drack kaffe. Medan vi somnade bakfulla på bussen drack de antagligen vilken öl som helst.

På tunnelbanan igen funderar jag på om jag ska åka tillbaka till centralen och ta en kopp kaffe med honom denna gången. Men han kommer nog inte ihåg mig nu. En kopp kaffe och några minuters sällskap kan inte göra någon skillnad. Han återvänder ju till samma liv imorgon i vilket fall. Vintern blir inte varmare.

Jag möter upp min bekant. Han undrar om konserten var bra. Jag finner inga ord för att beskriva den. Man måste vara där för att förstå. Vi lyssnar på samma musik men han tycker inte att det handlar om underhållning. Det ska vara äkthet.

Vi tar ett par ljusa öl och pratar lite. Jag känner mig obekväm. Det finns främmande människor runt bordet. Jag säger ett par enstaka ord och stirrar mest ner i glaset. Min bekant berättar att hans sambo har flyttat utomlands några månader. Han hanterar det inte särskilt bra. Han dricker hårt och äter smärtstillande. Men han hänger kvar vid henne.

Han håller på att bli dramatiker och förklarar att nästan alla kollegor i kulturvärlden dricker hårt. Baren stänger vid ett. Vi tar ett sista glas. På morgonen stiger vi upp och dricker kaffe.

Innan vi skiljs åt tipsar han mig om att ha några kronor i fickan till uteliggarna. Det ser dumt ut att plocka fram plånboken och räkna mynten.

På bussen hem från huvudstaden försöker jag återkalla konserten i minnet. Jag vill vara kvar där. Jag vill inte återvända till landsortens vardag. Där finns det inga kaféer. Inga konserter. Ingen publik. Rosenrabatterna växer bara på privata bakgårdar bredvid allt undangömt skräp.

Jag har vant mig vid att det är prydligt överallt.
Ingenting smutsar ner gatorna. Ingen hotar mig. En pensionär cyklar omkring ensam, fram och tillbaka dagarna i ända. Traktens skäggiga uteliggare promenerar i skogarna. Det har han gjort länge. Ensam. Alla vet vem han är.

Jag knyter upp slipsen och hänger av mig kavajen när jag kommer hem. Jag lägger undan plaggen i garderoben. Varken sångaren eller publiken bär sådana kläder längre. Jag klipper ut recensioner ur tidningen, jag lyssnar på skivor. Känslorna från konserten kommer tillbaka. Lite tunnare, lite svagare för varje gång. Desperat håller jag dem vid liv tills de så småningom dör efter någon vecka.

Jag vill minnas att det var en vacker föreställning i huvudstaden. Men föreställningar överlever inte länge, hur vackra de än är. Utom kanske en, tröstar jag mig med.

Jag hänger envisare än någonsin kvar vid föreställningen att jag är samma person oavsett vad som händer. Oavsett om kärleken vissnar eller blommar ut. Oavsett om hon är nära eller långt bort. Oavsett om jag har ett hem eller inte. Oavsett om kollegor och vänner accepterar mig som jag är. Oavsett om alla eller ingen vet vem jag är. Oavsett om rosorna fryser ihjäl eller överlever inne i värmen. Oavsett vilken musik jag lyssnar på eller vilka kläder jag bär.

Det är smärtsammare att hänga kvar och leva olyckligt än att släppa efter och dö i en olycka. Det finns inget mittemellan. Kanske ett både och.

Av Henrik Hermansson 22 okt 2001 09:17