Verklighetsflykt utan opium i Laos

De långsmala kanotliknande båtarna som drivs av stora bilmotorer utan ljuddämpare! har tagit mig upp för den brunsolkiga Mekongfloden. Det har gått fort och det har gått långsamt. Jag har provat speedboat: med en hastighet på 80 km/h har jag med hjälm på huvudet hållit mig fast för livet och faktiskt trott att det har varit min sista resa... Slowboat är en annan variant som har tagit mig uppströms med den ynkliga hastigheten en mil per timme.

Jag har suttit och hoppat upp och ner på diverse flak till lastbilar och bilar. Om det har funnits sittplatser på flaken har de varit av typen hård träbänk. I kombination med de jordtrampade, håliga och smala vägarna utgör det här en stor fysisk smärta för kroppen. Upp och ner och upp och ner och aj som fan i rumpan igen. Tur att man har lite fläsk att sitta på i alla fall och inte bara en knota, då hade den nog gått av på mitten.

Jag befinner mig i Laos. Ett litet land utan några som helst kustremsor. Inklämt mellan Vietnam, Kina, Thailand, Burma och Kambodja har landet under årtusenden varit ockuperat av länder såsom Thailand, Kina, Vietnam och Frankrike. Efter Vietnamkrigets slut föddes socialiststaten Laos. Gerillan Pathet Lao har länge varit ett hot mot civilbefolkningen och censuren är så hård att i stort sett allt som når befolkningen har gått via landets ledares järnhand. Först i början av 1990-talet började man över huvudtaget att låta turister komma innanför landets gränser. I dag är Laos ett av världens fattigaste länder.

Periodvis har jag undrat varför jag åker till ett land där man inte ens kan stava till infrastruktur. Där jag får ont i kroppen av att ta mig från en by till en annan och där det faktiskt finns en risk att man blir anhållen av en gerilla. Men rädsla och spänning betyder stimulans. Och fysisk smärta går över. De intryck som jag gör här däremot kommer aldrig försvinna.

Mitt mål är en liten by längst upp i de norra delarna av landet, Muang Sing. När jag når dit blåser plötsligt den onda smärtan bort från min kropp - upp över bergen och ut över risfälten. Jag känner direkt att de jobbiga resorna norröver i detta land inte har varit förgäves. Det är ju det orörda jag vill åt! Mer spännande möten med människor kan jag antagligen inte få någonstans. Jag stannar i Muang Sing i tio dagar för att vandra i bergen och möta de olika bergsbefolkningarna, framför allt Hmong-, Yao- och Akhafolk. Det är därför jag är här! För att lära känna deras kultur. Jag får genom en hjälporganisation - som har sin bas i utkanten av byn - en inblick i hur de här människorna lever och mår.

Där Laos i norr gränsar till Burma och Thailand finns det område som kallas för den Gyllene triangeln. Här produceras det allra mesta opiumet i hela världen. Opium har länge odlats i området. Så länge narkotikahandeln var legal odlade och sålde många av de fattiga bergsfamiljerna opium och fick sin inkomst därifrån. Många av odlarna är själva beroende av drogen.

Drogen framställs av den röda vallmoblomman. Ur tio ton opium kan man utvinna ett ton heroin. I dag är handeln med opium illegal, men den bedrivs fortfarande eftersom det finns en efterfrågan. På de små gatorna stigarna i byn Muang Sing ser jag oerhört många opiummissbrukare. De vandrar mellan de fyra olika restaurangerna i byn med en liten påse eller skål, och frågar mig och övriga backpackers om de kan få maten som vi lämnar på våra tallrikar.

Dessa människor är offer för en industri som jag inte kan försvara. Genom hjälporganisationen får jag insikt i ett omfattande projekt som har hjälpt många missbrukare att bli kvitt sina begär. Dessutom får jag se bevis för att man har fått många odlare i Gyllene triangeln-området att gå över från opium till bland annat krysantemum.

Jag blir därför så jävla upprörd när jag den första kvällen på mitt guesthouse ser att merparten av alla backpackers sitter omkring en brasa och röker opium. Jag blir ännu mer ledsen när de den andra kvällen gör likadant. Och den tredje. Och fjärde. När jag pratar med dem visar det sig att de har varit där i månader. Bara för att röka opium.

På inget sätt är de här resande människorna intresserade av laoternas kultur, religion, historia, musik eller politik. De åker enbart till de norra delarna av landet för att det betyder billiga droger. Oändligt med billiga droger. Utan respekt och hänsyn för invånarna åker de dit, med målet att fly verkligheten. Samtidigt gynnar de en industri som en mängd andra människor lägger ner mycket tid, kraft och pengar på att motarbeta.

Jag flyr också verkligheten på något vis genom att besöka norra Laos. Inte en människa ställer krav på mig, i alla fall inte såna krav som förknippas med hårt arbete och prestationsångest. Det finns inga tider att passa. Båtar och bilar åker när det passar de som kör. Eller när det är fullt på flaket, när varenda liten vrå har utnyttjats till rissäckar eller andra grödor. Jag har ingen mobiltelefon eller dator. Jag stöter bara på ett enda Internetcafé i landet och det är definitivt inte i byn Muang Sing. På så sätt flyr jag verkligheten. Alltså den som jag annars lever och verkar i. Jag flyr min verklighet för att upptäcka en annan.

De som endast hänger i Laos för att röka opium upplever måhända en fantastisk flykt från sina liv några få minuter per dag. Men det är en konstlad och falsk flykt som görs på bekostnad av andra människors hälsa och välbefinnande. Så länge dessa människor åker till landet och efterfrågar opium, kommer det vara omöjligt att hjälpa de missbrukare som fortfarande far illa. Och jag vet att det inte bara är de opiumrökande turisternas fel, men de har en stor skuld i frågan genom att på plats visa laoterna sin uppskattning av den röda vallmoblomman.

Av Sara Åkesson 10 okt 2001 17:34