Kast med liten boll

Redan i lågstadiet glömde jag gymnastikpåsen jo, vi hade sådana hemma, stukade till fötter, hade ont i halsen och försökte på alla sätt slippa kuta runt på det gröna hårda golvet i gymnastiksalen. Eller om det var varmt ute, lufsa runt i skogen med en karta som jag inte förstod mig på, tvingas spela fotboll och skrapa upp knäna på sextiometersbanan.

I andra klass trodde jag att jag hade kommit på lösningen på mina idrottsrelaterade problem då jag läste Kardemummas gamla klassiker "Två år i varje klass". I den för övrigt vansinnigt roliga boken var det nämligen en gosse som det hette på den tiden som "var befriad från gymnastiken då han var klen och sjuklig". Strålande tänkte jag, det ska jag också bli.

Så jag stegade förhoppningsfull iväg till skolsyster och talade om att jag var både klen och sjuklig, och att mitt tillstånd absolut inte blev bättre av gymnastik. Skolsyster gav mig en mörk blick och skickade snabbt ut mig från hennes mottagning. Sedan ringde damen min mor och undrade var någonstans en åttaåring lärt sig sådana uttryck.

Efter det stod min mor med schemat i handen och kollade att gymnastikkläderna var med. Mitt uppdrag misslyckades fatalt och jag var åter fast i gymnastiklärarens omilda klor. Så jag fick fortsätta pinas och stå ut med repliken "Okej då, om ni tar Ludde tar vi väl Jennie då" när det skulle väljas lag. Jag var alltid sist, Ludde var ju kille så han var aningen mer värd än vad jag var.

Och det sista jag tänker tillskriva de gymnastiklärare jag träffat på är något som helst pedagogiskt sinne. För hade de haft de, så skulle de kanske funderat över huruvida omotiverade elever blev mer motiverade av det förnedringsmoment som finns i att välja lag.

I högstadiet fick jag mens. Det var bra för då kunde man ha mensvärk. Dock undrade min lärare efter ett tag om jag var ett biologiskt misstag då jag hade mens nästan jämt. Dessutom var hon övertygad om att det gick att kurera mensvärk med fysik aktivitet. Jag började halta igen.

Gymnastikbetyget har sett ut därefter; konstanta ettor med undantag av den terminen i gymnasiet då vi hade en manlig snäll lärare som ville uppmuntra tjejer att röra på sig. Jag fick en tvåa. Men sedan förflyttades han till en annan skola och det stod åter en etta i rutan.

Men en gång lyckades jag faktiskt prestera något. I trean hade vi skolmästerskap i friidrott. Alla skolor i rektorsområdet tävlade i höjdhopp, 60 meter och annat otäckt. Och alla var tvungna att vara med. Så även undertecknad. Jag välte ribbor, snubblade i sandgropar och blev surare och surare. Så när det var dags för grenen Kast med liten boll var jag så sur att jag kastade långt. Riktigt långt. Till och med så långt att gympaläraren sade: Oj!

Så när listorna med resultaten sattes upp såg jag mitt namn. Tredje plats i Kast med liten boll: Jennie K Larsson 3B.

Låt gå för att Kast med liten boll är den mest onödiga sportgrenen i världen, men jag hamnade i alla fall på prispallen.

Det ni!

Av Jennie K Larsson 10 okt 2001 12:13