Hur folk hostar på teater - en avhandling

En diskret harkling i en teatersalong är ett av flera uttrycksmedel som teaterpubliken använder för att definiera sig som publik i förhållande till skådespelarna.

Tidigare teaterstudier har oftast varit inriktade på skådespelarnas handlingar och deras roll i överföringen av ett budskap till en publik. I denna studie, som från början även den var tänkt att analysera skådespelares kommunikation, är i stället publiken i centrum.

Detta nya perspektiv kom sig av en helt och hållet slumpartad "upptäckt", nämligen att två skilda åskådare, den ene tätt efter den andre, hostade på identiska ställen i förhållande till den framväxande teaterdialogen. I och med detta var mitt intresse för publikens handlingar väckt, och när hostningarna var undersökta, tedde det sig därför naturligt för mig att även försöka beskriva publikens skratt.

Utifrån videoinspelade franska teaterpjäser av "borgerlig" karaktär och med en relativt vardaglig dialog analyseras publikens beteende i förhållande till vad som händer på scenen. Detta beteende beskrivs genom ett närstudium av de ljud som publiken gör - skratt, hostningar och harklingar - och hur teaterpubliken därigenom upprätthåller den specifika teatersituationen.

I vårt sociala handlande upprätthåller vi ständigt en ordning. Den person som inte uppför sig i enlighet med dessa konventioner ses inte av sina medmänniskor som okunnig om metodernas existens eller relevans, utan som ovillig att följa dem, vilket allt som oftast leder till negativa implikationer avseende den som avviker.

Social ordning finns överallt, och variationer i denna ordning kan leda till variationer i förståelsen av vilken typ av situation man för tillfället befinner sig i. Precis som vilken situation som helst, är teatersituationen alltså en social konstruktion och har sina sociala regler.

Min avhandling visar på några av de strategier som publiken använder sig av för att definiera sig som publik, vilken naturligtvis är en nödvändig beståndsdel i alla teaterföreställningar. För att betraktas som publikmedlem förutsätts det att en person tillsammans med andra uppmärksamt betraktar det som framförs. Att publiken är uppmärksam, både på skådespelarnas dialog och gestik, visar de tydligt.

För det första producerar publikmedlemmar inte potentiellt störande ljud som hostningar, slumpmässigt, utan i förhållande till vad som verkar upplevas som gränser i den framväxande föreställningen. Alltså uppkommer sådana ljud inte endast i början och slutet av akter, men även när någon går på eller av scenen, i slutet av skratt och kring slutstavelsen av potentiellt avslutade repliker.

En övergripande ambition från publikens sida verkar vara att försöka förutse början av nästkommande replik för att
inte hindra förståelsen av denna med något störande ljud.

För det andra produceras publikskrattet - en öppen reaktion på vad som händer på scenen - på så vis att talaren ostörd kan avsluta den enhet som rymmer det komiska innan skrattet tar vid: till skillnad från handlingar i vardagliga samtal har de dramatiska handlingarna absolut uppenbarligen företräde. Vi skrattar ju ofta mitt i samtal med våra vänner.

Publiken försöker även samordna sitt beteende så att de skrattar tillsammans: medan gemensamma skratt kan bli starka och utdragna, börjar alltid ensamma skratt svagt och dör omedelbart ut om inte andra stämmer in.Det blir genast tyst, enligt våra sociala regelverk. Publikmedlemmarna visar härvidlag att de orienterar sig mot ett kollektivt handlande om de överhuvud taget skall göra en öppen handling i teatersituationen.

Den enskilde publikmedlemmen är ytterst noga med att inte höras enskilt, utan reagerar öppet endast om andra gör likadant. Endast då har han/hon möjlighet att gömma sig i ljudet från sina grannar i publiken.

Vare sig publikmedlemmarna då och då tvingas göra ett störande ljud eller skrattar åt något komiskt, undviker dessa noga att påkalla onödig uppmärksamhet till sina respektive personer. Man är livrädd för att sticka ut. Medlemmarna i teaterpubliken är långt ifrån passiva deltagare i förställningar. Det krävs tvärtom konstant arbete för att ikläda sig rollen som publik. Publiken är teaterns "hemliga agenter".

Av Mattias Broth 10 okt 2001 12:45