Det som gör livet så ljuvligt svårt

"Om, och jag säger om, kärlek förunnas dig är det den enda, den absolut enda dödssynden att förneka den."

Jonas Gardell har en klar poäng i att alla människor inte är förunnade kärlek och därför ska dom lyckliga satar som förunnas tacksamt hålla kvar den.

Det finns förmodligen en del sanning i hans ord men alla söker inte kärleken och alla finner inte den. En del undviker den medan andra desperat klänger sig fast vid den.
Många har tidigare försökt att som jag reda ut eller förklara fenomenet kärlek. Jag vill varken eller. Jag vill bara att mina tankar ska nå ut för begrundande och förhoppningsvis igenkännande. Jag är ingen filosof, poet eller professor men jag älskar liksom alla andra. Så låt oss för en gång skull inse att ämnet innefattar oss alla och bemästras av oss alla. Vi är alla lekmän inom kärleken.

För att fortsätta min senaste mening för det blir nog lätt så att jag hoppar från tankekorn till tankekorn nu - ämnet innefattar nog inte så mycket struktur och logik och detta resonemang applicerar jag gärna på mina egna tankar. För mig är det viktigaste att så frön i människor och sätta igång funderingar. Textens helhet kanske kan ge någonting. Så ta det för vad det är - tankar, funderingar och frågor om en kraft vi alla berörs av.

Jag vill som sagt börja där jag slutade för nu sitter Asta 95 år och beklagar sig över att jag, en liten Skånepåg, påstår att kärleken inte innefattar mognad och erfarenhet. Detta påstår jag givetvis inte. Genom åren möter vi den i olika personer och former och lär oss förstås mer och mer. För var gång det bränns och svider eller det kittlar och gror lär vi oss något. Om oss själva, den andre eller kärleken i stort. Men jag vill ändå hävda att kärleken är till för alla och att vi alla har rätt att använda våra tankar och upplevelser som grund till våra egna funderingar. För vem säger att lågstadiekärleken är mindre betydelsefull än det vuxna mötet med känslan? Vem har rätt att bedöma kärleken och rangordna eller gradera den? Ingen har den rätten och jag hoppas det förblir så!

Kärleken ger otaliga exempel på att bränt barn inte skyr elden så erfarenheterna kan mycket väl spela dig ett spratt. Kärleken är svår att samverka med andra känslor eller egenskaper. Mogen, sann, erfaren, hatisk, osann, förbjuden, tillåten, förrädisk, het, sval, känslig, okänslig - listan kan göras mycket längre. Men med risk för att kännas långrandig vill jag väl påstå att kärleken står gärna ensam. Ingen kan ju bedöma en kärlek. Vi klär den bara i adjektiv för att förstå den lättare. Kärleken i sig är så fantastiskt diffus, abstrakt och ogreppbar att det skrämmer oss. Vi fascineras förstås också men försöker gärna dra ner den på jorden och klä på den beskrivande ord. Vad är en mogen kärlek? En lång kärlek sett i tid, en vuxen kärlek?, en allvarlig och sann kärlek? Det jag vill säga är att man inte ska negligera människors beskrivningar på deras kärlek för vi får alla bedöma våran egen.

När människan står inför något svårt eller universellt som kärleken försöker vi inte sällan antingen förenkla den eller distansera oss från den. Därom kanske de föråldrade uppmaningarna mot otukt och bigami. Vi kan även se att man lätt kan tolka kärlek i våra ordspråk och sägner. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, bättre en fågel i handen än 10 i skogen, vad du ger kommer tillbaka. Må hända att undertecknad funderat så mycket på ämnet att den fria tolkningen blivit lidande men enligt många av mina vänner är detta tre vanliga exempel på moraliska ordspråk som lätt förknippas med kärlek. Vad vill vi då säga med dessa. Bygger de på lång och vis erfarenhet eller är de dåligt bakade moralkakor? Det är inte min uppgift att luska ut men det är intressant att fundera över det.

Tidigare talade jag lite om klädd kärlek eller snarare olika sorters kärlek. Det finns nog lika många definitioner på kärlek som adjektiv men jag tänkte snudda vid dom två vanligaste. Förbjuden kärlek är väldigt intressant. Den lockar just för att den är otillåten och den blir gärna mycket passionerad. Romeo och Julia är antagligen stilexemplet för denna form av kärlek. Olycklig kärlek behöver inte vara miserabel. Det kan hända att den är obesvarad men det behöver ju inte alltid betyda att den är olycklig. Så olycklig kärlek är förmodligen när den är dålig på något sätt. Sedan har vi förstås all form av mer platonisk kärlek. Mellan vänner och syskon. Faderlig och moderlig.

Hur ska vi då förhålla oss till kärleken? Leva genom den eller låta kärleken leva genom oss? Stefan Sundström sjunger "kärleken är mitt liv, kom tillbaks". Det säger nog mycket om hans förhållningssätt. Jag antar att all form av beroende är farligt likaså kärleksmissbruk. Det finns många människor som hoppar mellan mindre bra förhållanden, som knappt kan vara ensamma. Trygghetsbehovet tar över för mycket. Så det blir väl den där gyllene mellanvägen. Lagom är inte alltid bäst men en viss försiktighet i kärlekstörsten. Drick dig mätt men inte full. När jag funderar över mitt eget förhållande med kärleken inser jag att jag blivit vän med den. Det är ett mycket behagligt förhållningssätt. Tidigare levde jag ut impulser och spontaniteten brände mig flertal gånger. Nu lyckas jag mer och mer bortse från flyktiga kärleksbrisar och låter istället vinden föra mig framåt i livet. Det är väldigt lätt att tala om kärlek i metaforer och det är kul så jag fortsätter med detta.

Nåväl, att förhålla sig till kärleken är inte lätt och ska inte vara det. Här tror jag att en viss mognad och ålder kan vara till ens fördel om man tagit lärdom tidigare. Du möter kärleken så många gånger i ditt liv. Bind inte upp dig för det finns så många människor som kommer vända ut och in på dig. Jag ser lite kluvet på giftermålet eller förlovningen som metod. Att fånga kärleken kan vara dumdristigt. Kärleken vill vara fri och verkar bäst så. Sedan ser jag inte det som någon större manifestation att vara gift eller förlovad. Statistiken talar om att kärleken flyr sin bur i hälften av alla fall. Givetvis ska man gifta sig om man vill. Jag vill bara varna lite snusförnuftigt för att binda kärleken i en ring eller några papper. Att skaffa barn har många sagt är den största kärleksdemonstrationen och jag håller nog med. Det har gått inflation i förlovning och allt känns så förlegat och prestigefyllt. Alla gör det med alla. Gifter sig hit och dit. Vi försöker på nytt dra ner kärleken på jorden och binda den. Nåväl jag antar att jag lär få en del mot mig nu men det är sunt.

Jag vill inte utge mig för en antiromantisk realist men för mig är romantik spontana och galna känsloyttringar och inte en ring runt ett finger.

Det som intresserar mig mycket är just människors förhållningssätt till kärleken. Dom som söker, dom som finner. Dom som ignorerar och dom som vinner. Men vi är ju alla vinnare hur vi än vänder på det hela. Förutom dom som gräver ner sig för djupt. Eller dom som blundar för att dom inte vågar se. Med risk för att bli mer otydlig spinner jag vidare på en ny tanketråd. Jag tror som sagt att kärleken är en kraft och med det påstår jag att man givetvis kan känna denna kraft på olika sätt till olika människor samtidigt. En del samlar på kärlek, kanske för att fylla upp de själsliga tomrummen. Andra lever dubbelliv. Jag är nog alltid kär i olika personer på olika sätt. Sedan finns det dom som söker efter den "rätta". Oftast förgäves, för nu vill jag gå så långt och påstå att det inte finns någon "rätt" person för var och en eller somliga. Det finns säkerligen många bra men ingen "rätt". Att överhuvudtaget använda ordet rätt i samma andetag som kärlek är lite befängt.

Nu ska jag då försöka avsluta min text. Det blir förstås oerhört svårt eftersom jag vill så mycket men för att inte tråka ut er ska jag slutligen gå in på avslutad kärlek. För när vet man att det är dags att slänga ut kärleken? Vilka krafter arbetar emot kärleken? Jag har funderat mångt och länge och finner bara ett svar. Svartsjukan. Denna illmariga, lömska känsla som tär på individer och förhållande. Jag har varit med om att svartsjukan indirekt påverkade mitt förhållande. Givetvis finns det massvis av skäl att avsluta en kärlek och säkert fler att hålla kvar den. Jag vill avsluta med några kloka ord från mig och en viss Jonas Gardell.

Lev inte impulser men kväv inte hjärtat

Älska våldsamt försiktigt

"Jag vet ingenting om kärlek men mycket om att älska" /Jonas Gardell

Av Jens Larsen 02 okt 2001 11:59