Några få sekunder

Någonting var det. Som kom från vänster och gav bilen en knuff. En skuggfigur. Det kunde ha varit ett rådjur. Rådjur springer ofta över vägen i skymningen.

Det regnade och snöade, snöblandat regn. Risk för halka. Tät trafik. Men det var inget rådjur. Det var ett barn. På motorvägen. Det var ett barn och hon sprang över vägen. De hade en lek, barnen - en tävling. En tävling i vem som vågar vänta längst innan man springer ut framför en bil. Den här flickan segrade. Hon väntade längre än någon annan. Hon segrade, men nådde aldrig andra sidan.

Nej, det var inget rådjur jag körde på, den där gången i skymningen. Det var ett litet barn, en flicka, nio år. Bilen får en knuff snett framifrån vänster och det första jag känner är förvåning; Vem vill knuffa på min bil? Så ser jag flickan framför vindrutan. Hur mycket väger en nioåring? Lätt som en fjäder. Hon flyger högt, rakt upp i luften framför bilen. Hon har mörkt hår och ridstövlar. Jag möter hennes blick. Stövlarna glider av fötterna och hänger kvar i luften framför vindrutan.

Klockan är 16.46 den 2 januari 1986 och jag har just dödat ett barn i trafiken. Regnet strilar ner. Det ligger grå snömodd på vägrenen. Vägbanan är blank. Strålkastarljusen glider förbi, reflekteras i vattnet. Ingen ser det lilla mörka byltet mitt på vägbanan. Bilarna fortsätter köra. Jag står ensam vid vägkanten. Och når inte fram. De kör på byltet, och jag ser på. Hon virvlar runt följer med en bit, blir sedan liggande. Kan inte förmå trafiken att stanna. Får inte råka i panik. Jag har egna barn, den ena fastspänd i framsätet i bilen. Den andra i magen. Äntligen stannar en bil, så en till. Sedan korkar vägen igen.

Olyckan skriks ut på löpsedlarna. Jag sitter hemma och väntar på chocken som inte vill infinna sig. Två stövlar ligger kvar på vägbanan i regnet.

Vagnskadeförsäkring. Bilen var obrukbar efter kollisionen. En liten flickkropp mot den hårda ytan. Försäkringsbolagen gjorde en utredning. Flickan förklarades som vållande till olyckan.

Polisens frågor var enkla och omöjliga att besvara, för det var ingen enkel händelse. De sa att jag var utan skuld, men jag har aldrig känt någon skuld, och ändå använt femton år hittills för att hitta alla faktorer som kan fria från skuld.

Det värsta som kunde hända, hände mig. Jag blev en sådan som kan drabbas av de fasansfulla händelser som i själva verket bara drabbar andra. Jag är en av de andra, en av dem som drabbas. Nej, det är sant, jag fick ingen chock, men jag förlorade mitt psykologiska försvar mot tanken på att allt som händer, händer vem som helst, mig med - och kanske speciellt mig.

Några få sekunder skiljer liv från död, från före till efter.

Mamman, jag träffade mamman. Man ska ju det, sägs det - träffa de anhöriga. Vad nu det skulle vara bra för. Jag, svällande mage, moderslycka, fånigt leende för att visa att jag inte var en ond människa. Hon med all sin förtvivlan, lät bitterheten landa som en våt filt över mig. Vad kunde vi säga varandra? Hjälpte mötet henne? Mig hjälpte det inte. Och filten vilar fortfarande över axlarna.

Tiden lägger ett skonande töcken kring händelser. Men skräcken, iskylan, gastkramningen finns kvar, för jag kan drabbas. Något av barnen är försenat hem och jag vet, jag tror att jag vet att något hänt. För det händer, det bara gör det.

Och jag ser de båda stövlarna hur de hänger kvar där i luften framför vindrutan.

Av Susanne Englund 28 sep 2001 19:27