Ursäkta - men står det korkad i min panna?

Samma scenario spelas upp flera gånger i veckan; Min manliga chef ber om hjälp för att få ett dokument kopierat. Han har 12 anställda under sig. Majoriteten av dem är män. I hans närhet sitter männen. Jag, och de andra tjejerna, sitter en bit bort. Vem frågar han om hjälp?

Ett annat scenario; Det är bråttom med en agenda för ett kundbesök. Agendan är egentligen inte riktigt klar utan behöver justeras, skrivas ner i Power Point och printas ut. Till kundbesöket följer min chef och två manliga kollegor med. Vem frågar min chef om hjälp?

Och ännu ett; Vi väntar viktiga kunder till kontoret. Och då hör det till att bjuda på något gott att äta och dricka. Min chef ska vara med på mötet, men inte jag. Jag är dessutom iväg ut på ett annat kundbesök. Vem förväntas beställa mat och dryck?

Jag har ingen assistenttjänst. Långt ifrån. Jag gör i princip samma sak som alla andra på avdelningen. Och ändå förväntas jag göra saker som att kopiera dokument, printa ut agendor och beställa mat. Mina manliga kollegor förväntas aldrig göra sådana saker.

Men jag hjälper sällan till med dessa saker. Jag vägrar.
Det är inte det att jag är ovillig att hjälpa till. Meningen är att vi ska jobba som ett team och då ska man kunna släppa sina egna saker för att hjälpa andra, ibland. Jag har inga problem med det. Det jag har problem med är att ett team inte är ett team om inte alla hjälper till. Och det jag har absolut störst problem med är att jag förväntas göra saker, tråkiga saker, för att jag är tjej.

Så mycket för jämställdheten. Så mycket för teamkänslan.

Och det är inte det att jag inte säger ifrån. Jag är vänlig och bestämd och biter ifrån, så mycket jag kan. Men på något sätt är det som om det rinner av min chef. För jag är ju tjej, och "det vet man ju hur de är". Och så ber han någon annan tjej på avdelningen att hjälpa till istället. Någon som inte vågar säga ifrån.

Och efter det, och efter att ha bortförklarat mitt beteende är han snabb med att komma med komplimanger relaterade till mitt utseende. "Du är så snygg idag", "Hur gör du för att alltid se så fräsch ut". Eller ännu värre "Vad sexig du ser ut i de där byxorna".

Ursäkta - men står det "korkad" i min panna?

En vän till mig, som är läkare, har flera gånger råkat ut för att hon förväntas koka kaffet på de praktiker hon jobbar. Enbart för att hon är kvinna. Hon gör exakt samma sak som de manliga läkarna, men i hennes panna står det tydligen "jag kokar kaffe". Det är bara det att hon inte ser det själv.

Och jag ser det inte heller. Jag ser inte logiken överhuvudtaget. Men jag ser mönstret. För det följer mig överallt, mer eller mindre. Och jag är inte ensam. Och går man vidare med problemet, till en högre chef nästan alltid en manlig sådan, stannar det alltid någonstans på vägen. För det finns ju "viktigare saker att ta tag i".

Jag låter det vara osagt om det är min nuvarande chef eller ej som exemplifieras.

Av Maria Ryberg 26 sep 2001 16:57