Konstruktivt bråk

Jag, Marita Söderström betalar cirka 6 500 kronor i månaden för att få bättre betyg, bland annat i matte A. Jag studerar alltså på Komvux.

Anledningen till att 6 500 kronor är rimligt att betala för att plugga är helt och hållet mitt eget ego. Jag ska komma in på högskolan. Jag vill utbilda mig. Det är ingen som har tvingat mig att läsa på Komvux, jag gör det frivilligt och jag betalar själv.

Har för några veckor sedan köpt en otroligt svindyr mattebok för cirka 380 kronor, linjal för 20 kr, sudd 3 kronor, penna 2 kronor, kalender 50 kronor samt en minräknare för 130 kronor. Summa: 585 kronor. 585 svenska riksdaler har jag alltså pungat ut för material som kan hjälpa mig att få VG i matte A.

Har så långt jag kan minnas, hatat, hatat, hatat matematik. Har hatat matte ända tills denna höst, då jag själv valde att studera det. Nu har det har till och med varit roligt och spännande hör och häpna mamma!! att summera, dra ifrån, rita histogram, räkna med bråk, invertera, addera etcetera.

De flesta kvällar har jag lusläst denna Matematik A 3000 bok. Läst den ända tills ögonen blött och det börjat ryka från mina öron. Sagt ifrån mig bio, fester, promenader endast för att ha möjlighet att lägga till ett futtigt litet V till bosktaven G.

Denna lusläsning har självklart lönat sig. Fick tillbaka mitt prov förra veckan. VG. Underbart! Rätt sanslöst med tanke på att jag fullkomligt ignonerat vartendaste litet prov hela gymnasiet.

Denna otroliga euforiska matte-är-roligt-känslan dog idag, lika snabbt som den infunnit sig. Tjoff sa det. Borta.

Frågade min mattelärare om han kunde hjälpa mig med ett tal. Skulle beräkna vad medianen var i ett sammanhang. Han började förklara och förklara.

- Jag förstår inte, sa jag. Han förklarade igen och igen. Högre och högre. Argare och argare. Klassen blev tystare och tystare. Alla stirrade ner i sina hav av tal, procent, medianer och diagram. Det enda som till sist hördes var hans arga, hårda, trötta röst och mitt "förstår inte". Han suckade, pustade och backade till och med bort från mig där jag satt. Försökte få honom att stanna, men då gick han fram till den gröna tavlan mitt framför hela den pinsamt tysta klassen och visade och pekade.

- Men förstår du inte? utbrister han, gång på gång.
- Nej, svarar jag. Han fortsätter. Han suckar och ger mig är-du-dum-i-huvudet-blickar.

Hans blod börjar pumpa snabbare och snabbare, till sist säger han illröd i ansiktet. Ja, eftersom du inte förstår vad jag säger, så är talet 15!!!!!!!!

Jag frågar: Blev du irriterad för att jag inte förstod?
- Nej.
- Hoppas inte det, sa jag.

Kände mig fullständigt utelämnad. Inför hela klassen ifrågasätter han mina ynka mattekunskaper med ett: "förstår du inte?" Gång på gång. Tonen i hans röst var så arg och uttråkad att klassen förstod hur pinsamt jag tyckte att det var samt hur trökad han var.

Till en början kände jag mig som sagt fruktansvärt misslyckad. Jag kände mig så totalt nertryckt. Jag bestämde mig dock för att sitta kvar ett tag. Satt och funderade på hur jag skulle göra. Fortsätta räkna? Gå därifrån? Skälla ut honom? Låtsas som det regnar? Fråga om igen?
När den värsta misslyckadekänslan lagt sig blev jag förbannad. Jävligt förbannad.

Jag reste mig upp och sa inför den fortfarande knäpptysta, rädda klassen:
- Bara så du vet så betalar jag 6 500 kronor för att höja mitt betyg.

6 500 kronor pungar jag, Marita Söderström, ut varje månad för ett bättre betyg. Det är faaaanimig din SKYLDIGHET att lära mig så jag förstår.
- Ja, men det gör jag ju, klämde han fram.

Det svaret orkade jag inte ens diskutera med honom, så jag tog mitt pick och pack och marscherade ut.

När jag kommit ut hörde jag hur fanfarer, applåder och visslingar började ljuda i mitt huvud. Inte klassens förstås, men de inre applåderna. Bravooooo!!!!!!! Bravissimo!!

För första gången i min tjugoåriga livshistoria har jag lyckats med att inte bli tokförbannad och be personen i fråga att dra åt helvete, slängt igen dörren och spytt ut en massa elakheter, utan på ett ganska konstruktivt sätt förutom några svordomar då konfronterat någon som försökt trycka ner mig. Det var fruktansvärt läckert.

Kanske börjar åldern ta ut sin rätt. Kanske har produktionen av arga tonårshormoner minskat.

Hursomhelst hoppas jag att herr mattelärare fick sig en rejäl tankeställare. Om inte, så tänker jag boka tid med rektorn och diskutera problemet med lärare som tror de äger hela världen bara för att de bestämmer om jag ska få komma in på högskolan eller inte.

Så till er som känner er orättvist behandlade, kränkta, förödmjukade:
Bråka - men var konstruktiv.

Av Marita Söderström 25 sep 2001 14:16