Min Gud

Apropå Lena Vikbergs artikel om Gudarnas krig.

Min egen Gud

Gudar av de olika slag har alltid fascinerat, tröstat, förbryllat och förvirrat oss jordiska varelser. För att nämna några; Solguden Ra, Allah, Zeus, Frej, Buddha, Fader vår i Himmelen.

Människor har alltid letat efter meningen med livet, varit ständigt blodtörstande i jakt på det "stora svaret". Vissa har nöjt sig med de enkla ? svaren som går att ta på. Exempelvis evolutionsteorin. Andra ser det som rent nonsens och menar att det icke är vi jordiska varelser som skapat denna jord utan Gud, Allah, Buddha eller vem du nu vill.

Vid läggdags i min yngre barndom avslutade mina kära mor alltid godnattstunden med den flitigt använda frasen: "Gud välsigne dig." Som åttaring köpte jag den idén utan invändningar. Drog endast åt mig min varma nalle och somnade sött medan mamma gick sin väg. Samma sak var det varje kväll. Gud välsigne dig, nalle och sömn. Det kanske låter som jag tycker att det var något fel med att ständigt bli välsignad av Gud mamma, men det tyckte jag inte. Det vara bara det att jag en dag lite senare i tonåren kände att: Va tusan!! Vadå Gud välsigne dig?? Ska Gud välsigna mig? Hur ska det gå till? Vaddå, skickar Gud små signaler ner till min hjärna som säger att jag är välsignad, eller vaa??!!!

Vid min konfirmation började jag mer och mer fundera kring begreppet Gud och ju mer jag funderade desto färre svar fann jag. Vi pratade om Gud som kärlek, som vatten, som vind, ja som allt. Vi pratade om att han eller var det Jesus gav oss syndernas förlåtelse och om att vi drack Jesu blod vid nattvarden. Jag blev mycket misstänksam mot detta.

Jag ville ha bevis. Bevis på att Gud verkligen fanns och att han verkligen gav mig syndernas förlåtelse. Och som jag förstått är det väldigt svårt att hitta några jordiska bevis på Guds existens idiot, tänker alla troende nu, du bor och lever på beviset: jorden, räcker inte det??. Det får man svar på sen, uppe i himlen ungefär. Det var då jag kände att nää, ska jag gå omkring ett helt liv innan jag får svar på meningen med detta nu existerande, brinnande liv?!!

Nyfiken och icke-tålmodig som jag är förstod jag att mitt "funderingscenter" skulle kollapsa en dag om jag skulle invänta detta svar tills döden kom och hämtade mig. Så en dag bestämde jag mig för att bli min egen Gud. Jag skulle ge mig syndernas förlåtelse, jag skulle ge mig tröst, jag skulle peppa mig. Behövde jag något stöd eller en vägvisare på den krokiga vägen skulle jag slå upp i min lilla bibel: dagboken.

Denna strategi har jag kört med ända sen den dagen för ca sex år sedan och visst, visst har jag tvivlat, det har jag gjort. Men vilken troende tvivlar inte?

Jag är min egen Gud, jag har makten över mitt liv. Visst drömmer jag ibland om en "högre" värld, det skulle på något sätt vara mycket enklare och kanske vackrare. Erkänner dock skamset att jag bett till Gud i krisartade situationer som vid livsavgörande tillfällen som död och sjukdom. Då har jag faktiskt bett om hjälp från en högre makt, men det kanske är naturligt.

Jag tror jag i alla fall jag funnit en del av meningen med livet. Ärlighet och tilltro till sig själv. Så länge du är ärlig mot dig själv och alla andra kan det inte gå snett. Och om det går snett så kan du själv reparera det, genom att vara din egen Gud. Då behöver du inte vänta ett helt liv på att få syndernas förlåtelse.

Sen om det skulle vid Pärleporten visa sig att jag haft fullständigt fel, att det faktiskt funnits en högre Gud, då får jag väl bara hoppas på att han/hon är så snäll och förlåtande som det sägs.

Av Marita Söderström 18 sep 2001 16:19