Tredje världskriget kan vara här

Det finns egentligen inga ord. Och ändå vill jag försöka beskriva känslan. Min känsla.

Jag är inte där. Jag vet inte hur det ser ut, hur det känns eller ens vad som är sant. Fullt ut. Men ändå är jag närvarande, via media och vänner som försöker berätta. Och jag förstår inte. Jag vill verkligen inte inse att två kapade plan kraschat i World Trade Center, ett tredje i Pentagon och ett fjärde i Pittsburgh.

Allt jag tänker på är konsekvenserna - alla dessa döda människor, all smärta, sorg och vrede hos de anhöriga och oss andra. Och så rädslan för vad som händer nu, efteråt.
Det kommer uppgifter hela tiden, om misstänkta bilbomber, avvärjda sprängdåd och attentat. Och så alla döda människor som hela tiden dras fram under husmassor, en efter en, och läggs upp på rad, under vita lakan. Som ännu en påminnelse om denna ondska och hat.

Och vad händer när USA får veta vilka som är skyldiga till detta fasansfulla och obegripliga? Jag vet inte, men min känsla säger mig att George W Bush inte kommer att sky några medel.

Någon säger att vi, i värsta fall, precis har bevittnat ingången till tredje världskriget.

Ett världskrig som ingen trodde skulle inträffa.

Men efter detta kan vad som helst inträffa. Känns det som.

Och trots detta går livet vidare. Jag kom ur sängen i morse, jag åkte till jobbet, mitt kaffe smakar nästan likadant, solen skymtar bakom mörka moln och några skratt hörs längre bort.

Trots allt. Trots detta.

Men inom mig gråter hela världen.

Av Maria Ryberg 17 sep 2001 11:48