Ett gyllne tillfälle

Ett gyllne tillfälle


Det var en sedvanligt dyster oktobermorgon och det hade börjat bli lite småkyligt, i det annars svettiga Louisiana. Den färgsvaga solen hade precis stigit upp vid horisonten och trots den tidiga morgonen, hade syskonen James och Gordon redan gått upp. De kände sig en aning sega och motsträviga men de kom upp i alla fall. Det var ju trots allt idag det gällde. Sedan länge hade de pratat om att ta tag i det och nu hade de bestämt sig.

James och Gordon bodde på ett mindre lantställe i trakterna kring New Liberia. De hade en bra bit till närmaste granne och om de skulle till närmaste bebyggda område fick de gå iallafall fem till sex miles. I de två mest närliggande gårdarna i grannskapet bodde två tämligen olika gårdsägare. Åt öster bodde en traditionell trebarns-familj som mestadels höll sig avskilda från allmänheten och västerut levde en gammal krigsveteran med sin plantage. Det var denne något egendomliga man och hans plantskola som alla pratade om. Ingen visste egentligen vem eller hur han var men alla påstod sig ändå veta allt om honom. Hur hans vettvilliga och ilskna beteende hade kostat honom allt socialt umgänge och hur överdrivet paranoid han var. Plantagen som han ägde betydde allt för honom och han ville inte att någon annan levande själ skulle få komma åt den.

Storväxt var gubben också! Eftersom han varit en hårt slitande bonde i flera år och hade en tuff soldatutbildning bakom sig, så var det inte märkvärdigt. Fastän han levt i evigheter hade han ett yttre som kunde liknas vid en rask medelålders karl. Av de få som lyckats ta sig in hela vägen och fått en glimt av honom, berättades det att gubben jagat ut dem med en väldig yxa i högsta hugg. Denna yxa hade han gjutet själv för just detta syfte, att jaga iväg vetgiriga inkräktare som var ute efter hans skörd. Bladet på yxan var enormt och gubben satt och han slipade det på nytt varje kväll för att det skulle vara rustat för nästkommande dag. Detta säregna blad var också stöpt i guld och skaftet var av finaste träslag.

Ryktena om vad som dolde sig bakom de höga häckarna var många men ingen kände riktigt till vad den gamle gubben höll hemligt. En del sade sig ha skymtat majskolvar stora som brödkavlar och andra hävdade bestämt att det var enorma citrusfrukter som gubben odlade. Länge hade det förekommit löst prat om gubben och hans plantage. Men den hörsägen som tilltalade bröderna mest, var den om de "gyllne frestelserna". En lockande skröna om hur det växte högresta träd, som bar de mest saftfulla frukter någon kunde tänka sig.

Frukterna sades vara så enorma att man fick använda båda sina händer för att greppa dem och skalet så gult att om man höll de mot solen så såg de ut att vara stöpta i guld, därav namnet de "gyllne frestelserna". Det talades också om att det var de egendomliga frukterna som gjorde att gubben kunde behålla sitt ungdomliga utseende. Gubben var så rädd om dem att han hade låtit en stor hårig best vaka över dem. Ingen hade heller sett denne men det sades att han var minst fem fot hög och hade gaddar, vassare än gubbens egen yxa.

Innanför de höga häckarna var där ett stort fält med urgröpningar överallt. Dessa små gropar hade detta groteska hundskrälle grävt upp, för att hindra nyfikna snyltgäster att komma längre.

Det var på denna farofyllda plantage som de hade siktat in sig på. Bröderna hade bott på gården nu i snart fem år utan att ha vågat gå till handling tidigare. Det tvivelaktiga skvallret hade ju pågått i alla tider, men inte många hade vågat sig över de höga häckarna och möta det odjur som väntade.

Men nu var det dags. Dagen innan hade de två bröderna kommit överens om att de skulle ta reda på vad som verkligen dolde sig där bakom. De skulle ta sig in i gryningen, när förhoppningsvis både gubben och hans obehagliga husdjur låg och sov. Det verkade vara den till synes listigaste lösningen.

Pojkarna var spända och uppspelta men samtidigt något nervösa efter allt prat och rykten som de hade hört från tidigare våghalsar. Men att det skulle bli av, var det ingen tvekan om.

Både James och Gordon var tidigt uppe och hade gjort sig redo för att ge sig av, denna kyliga söndagsmorgon. De var tvungna att smyga ut bakvägen för att inte väcka far och mor. Skulle de få vetskap om deras huvudlösa illdåd, hade det omedelbart blivit flera veckors extra arbete ute på åkern. Men det hade det varit värt! Så de smusslade sig ut genom bakdörren och började lunka så smått västerut, mot gubbens farm.

James hade, så länge han kunde minnas, velat ta reda på sanningen om plantagen. Vad, men också vem, var det som gömde sig. Var gubben en sådan tölp som alla hävdade och hade han verkligen inga vänner? Gordon funderade också ofta på vad som fanns där och framför allt vad de skulle stöta på idag. Var det verkligen frukter stora som två manshänder? Eller var det på fullt allvar när folk sade sig ha sett hur gubben tagit en tugga av något som glänste som en guldklimp? Han kunde riktigt föreställa sig hur de skulle se ut och hur det skulle kännas att hålla en av de gyllne frukterna i händerna.

Nu låg gubbens plantage mitt framför dem. De sågs en lång och bredd häck som var så hög, att inte ens byns längsta karl skulle kunna få sig en glimt. Pojkarna tittade på varandra och nickade bestämt. De visste vad som gällde, för detta hade de gått igenom flera gånger innan. James skulle klättra upp i trädet som var precis vid buskaget, medan Gordon skulle göra ett försök och ta sig över det snåriga hindret. Väl uppe i trädet hade James en hyfsad uppsikt över vad som fanns bakom den höga häcken. Precis efter häcken kunde han se de omtalade små håligheterna här och var. De såg ut att vara rätt djupa. Vidare skymtade han en liten samling träd, som såg ut att vara planterade enbart för att stå i ljuset för det som fanns på baksidan. Det var en bit till det andra trädhindret i alla fall 300 yards, minst! Gordon måtte få beskydd av morgondimmans täcke för att komma osedd över den öppna jorden. Nu skymtade Gordon ytterligare något!

Vid ett av träden bortom fältet såg han något djurliknande fä som var fastbundet vid en kraftig påle. Kunde det vara den ökända besten som stod och vakade över plantagen? Han kunde inte riktigt urskilja vad det var, då det doldes av den tjocka dimman. Men något var ju fel, besten skulle ju sova så här dags. Det hade ju Bryan och Michael sagt, de som påstod sig vara inne på plantagen senast. Vid gryningen skulle både byrackan och gamlingen ligga och sova. Typiskt! Då hade de, liksom alla andra tidigare galenpannor, säkerligen stått och berättat skära lögner. Men det var inget de kunde göra något åt nu, så James gjorde klartecken och Gordon började klättra uppför häcken. Det var besvärligt och Gordon rev sig flera gånger i det taggiga buskaget. När han väl kommit över sneglade han mot James uppe i trädet, som signalerade att fältet fortfarande var fritt. Gordon började röra sig framåt och fick vara aktsam om alla de små groparna små betäckte ytan. Inte alls långt framför sig såg han hur det vilda odjuret hoppade fram och tillbaka och såg ut att försökta slita sig från den kraftiga pålen.

Odjuret såg inte värst inbjudande ut och Gordon ville inte möta det själv så han vinkade efter James, som klättrade ner från sin utkikspost och kom strax bakefter sin bror. De både kunde se hur ilsken djuret syntes vara men kunde ändå inte få en klar anblick av det, för det tjocka diset. För att inte väcka uppmärksamhet gick de ner på huk och krälade sig fram på alla fyra istället. James grep tag i en robust träpinne som låg i en av hålorna och beredde sig för att knocka besten. Samtidigt tog Gordon upp en fällkniv som han tagit med i nödvärn. De gjorde sig redo för angrepp och fattade hårt grepp kring sina tillhyggen. Nu gällde det! Snart skulle de få reda på sanningen! James gav klartecken och i ett våldsamt språng rusade de fram mot gubbens vakande vilddjur med beväpningarna i högsta hugg.

Men vad var detta? En djurliknande skepnad, gjord av halm och andra små strå, iklädd en päls från säkert tre, om inte fyra, jyckar. Det falska vilddjuret studsade kors och tvärs med vindens hjälp. Deras förstummade ansikten såg på varandra och de kunde inte förstå vad som menades med detta. Det hela lilla äventyret började bli lite besynnerligt, men brödrarna fortsatte framåt och smög sig igenom den lilla skogen av fruktträd.

Nu var de nog strax framme vid gubbens gård, för där genom de sista träden såg de en rödaktig byggnad. Pojkarna började känna oro över vad de skulle gå till möttes och deras kallsvettiga pannor bekräftade deras nervositet. James gick före men stannade plötsligt upp när han kommit ut ur skogen och Gordon stannade också upp. De stod bara helt stumma och stirrade rakt fram.

Bakom träddungen satt en liten gamling med en mindre korg i sitt knä, där det låg små, små äpplen. Gubben var inte större än pojkarna själva och hans kropp såg ut att kunna förfalla när som helst, så gammal måste han ha varit. Han såg häpet och förskräckt på pojkarna, som i sin tur tittade mycket överraskat på den tanige lille gubben och omgivningen runt honom. Det var precis som om han aldrig hade skådat en annan levande människa förr! Bredvid stolen han vilade sig på satt en klen liten byracka, inte större än hönsen där hemma, och tittade ängsligt på dem. På andra sidan stod ytterligare en korg innehållande en mindre spade, ett par stora klot som också var gjorda av strå, en burk med en gulaktig färg och ett kärl med guldstoft. Runtomkring kunde de se benstommar från döda pälsdjur och gräset såg inte ut att ha blivit beträtt på åratal. De såg också en kraftfull träskiva som var ombundet vid en grov påle samt en mindre yxa med torkat blodet kring bladet.
När de stirrat på varandra en stund, omvandlades hans förfärade min till ett brett leende och han sa med en vag röst:

Nämen välkomna pojkar, skulle ni vilja ha ett äpple?

Av Kristian Klintbo 14 sep 2001 15:32