Otäcka odjur

Fast, det har blivit bättre... i alla fall sen den gången mina föräldrar precis kört till min mormor och morfar. Jag upptäckte en sån där "krabbspindel", som kan HOPPA !, på väggen i mitt rum. Halvt från vettet ringer jag och frågar efter mamma, hmmm... tror mer att jag vrålade, "MAMMAAAA"! Hon försöker lotsa mig igenom förintelsen av spindeln:
Jag står med telefonluren mellan huvudet och axeln, storgråter och försöker dammsuga upp spindeln. Jag måste akta mina Depeche Mode-planscher, spindeln vet det, den kryper in under dem hela tiden. Mamma säger att det inte är någon fara, att den inte är farlig och att den inte kan göra något, att DEN antagligen är räddare än mig! HA! DET tror inte jag på. Den HOPPAR ju!!! Den kan hoppa på mig, anfalla och bita mig till döds... eller så kryper den in i örat och bygger bo i min hjärna. Jag vet nog. Ja, ja, för att inte göra en kort historia alldeles fööör lång, så slutade det hela med att jag gick ut ur mitt rum, stängde dörren, stoppade nyckelhålet fullt med toalettpapper och gick inte in där igen förrän pappa följande dag hittat och dödat spindeln. Det räcker förresten inte med att döda den och slänga den i papperskorgen, man måste spola ner den i toaletten, inte förrän då är man säker.

Genom åren har det trots allt blivit bättre. Herregud, när man flyttade från lilla Höör till "storstan" Malmö kunde ju inte mamma och pappa rädda en längre. Nä, då fick man hitta på något annat. Sent en kväll jag är en nattuggla när jag skulle borsta tänderna innan sänggåendet ser jag just en "krabbspindel" mitt på toalettgolvet. Panik! Jag kan ju inte vara kvar i lägenheten över natten med en spindel där!!! Vad göra? Jo, jag springer ut på gården, tittar var det lyser... Ljus! hehe Grannarna vägg i vägg verkar vara vakna. Jag har aldrig träffat dem, men nöden har ingen lag. Jag ringer på, dörren öppnas av en tjej, jag sträcker fram handen, hälsar och babblar hysteriskt på om att jag har spindelfobi och har en spindel i min lägenhet. Tjejen ler vänligt mot mig och ropar inåt lägenheten, på bred AMERIKANSK dialekt, "Its something about a spiiiideeer". Jag känner hur jag blir lite smått nervöst svettig. Ut i hallen kommer en kille och hälsar på mig på "svengelska". Känner mig inte så liiite dum nu, men, men... jag drar min historia igen. Han ler, säger "okey" och följer med mig in, tar spindeln i handen och slänger ut den på gården. Jag stammar fram ett tack och ursäkta jag störde. Jag stänger NOGA alla fönster så att den inte ska hämnas eller något. Varje gång därefter som jag mötte denne grannen så sa han glatt: "Du har inte några problem med spindlar idag??" med en rejääääl amerikansk brytning och ett brett leende.

Som sagt, genom åren HAR det faktiskt blivit bättre. Jag har aldrig mer bett grannarna om hjälp med spindlar. Istället lärde jag mig att dammsuga upp dem. Jag var hysterisk, men jag klarade det. Efter en spindeluppsugning fick dammsugaren stå på i en halvtimme eller längre, sen stoppade jag igen röret med toalettpapper och så fick nästa vän som kom på besök tömma dammsugarpåsen. Den kunde ju leva fortfarande och anfalla då. Lömska små djur är de.

Jag reste på semester med en kompis, på båtluff i grekiska övärlden. Härligt! Saken är dock den att vår vänskap verkligen prövades under denna resa. Det finns mycket spindlar i Grekland, och man kan ju inte släpa med sig en dammsugare i ryggsäcken särskilt inte när man hoppar på kryckor med ryggsäck... men det är en annan historia. Stackars Madeleine fick alltså "rädda" sin kära väninna gång på gång från dessa otäcka odjur. Hon dängde till dem med skon och så var de ett minne blott, men hennes tålamod tog slut när jag en morgon VÄCKTE henne för att där var en liten spindel på väggen ovanför min säng. Hon tvingade mig att göra det själv. Där stod jag... med en sko i handen, skakande av rädsla och tårar i ögonen. Jag vet inte hur länge jag stod så, Madeleine var ARG, jag var LIVRÄDD, men jag kunde inte. Till slut slet hon skon ur min hand och dödade monstret, ty då förstod hon att min rädsla inte var spelad, att den var på riktigt. *ler* Hon är fortfarande en av mina närmaste vänner!!

Faktiskt, förra året, var ett år då jag gjorde ett stort genombrott... JAG TOG FEM SPINDLAR HELT SJÄLV MED PAPPER!!! Det ni! Helt fantastiskt! Jag var inte precis lugnet själv, men jag gjorde det.

Så kommer vi fram till denna kväll. Det går en film på danska TV1: "Imse Vimse Spindel". Jag har tänkt hela dagen på att den ska vara på TV. Det kanske kunde vara en slags terapi att se den. Jag pendlar fram och tillbaka, att se eller inte se, spindlarna i "Fångarna på fortet" är ju inte fööör roliga, men... hmm... kanske jag kan klara det. Jag går rastlöst hit och dit i lägenheten vid 22-tiden då filmen börjar. En halvtimme senare har jag plötsligt fjärrkontrollen i min hand och mina fingrar trycker, DÄR är kanalen! Det ser ju inte så farligt ut, en kvinna sitter i en soffa, jag känner mig helt lugn och självsäker. Så plötsligt ser man en skymt av att det sitter en spindel, en stor sådan, på en lampskärm, jag stelnar till. Kvinnan sträcker ut armen för att släcka lampan, jag skriker. Hon tar tag i lampan och SPINDELN HOPPAR NER PÅ HENNES HAND!!! Jag trycker hysteriskt på fjärrkontrollen och lyckas stänga av TVn. Då upptäcker jag... att jag från att ha stått på golvet en halvmeter från soffan... nu befinner mig stående i soffan, svettig, pratande högt med mig själv, vilt spejande runt väggar och tak efter spindlar. Jag tar ett djupt andetag och kliver ner, ler och tänker att "jag är knäpp".

Därefter satte jag mig och skrev detta, som en sorts självterapi? Ja, ja... vad det än är, så hoppas jag att ni kanske förstår mig lite grann, men framför allt att ni haft en trevlig lässtund!

PS. Kom precis ihåg en spindelincident till... den enda gången i mitt liv jag krockat var på grund av ett av dessa kryp. Jag stod i en bilkö på väg hem till Malmö från Höör. Det var Skånedagarna, vilket betyder trafikkaos. Det rullar på lite grann, jag njuter av vädret och känner mig allmänt nöjd med tillvaron tills jag ser en spindel dingla i sin äckliga tråd från solskyddet ovanför mig!!! Panik utbryter, och jag glömmer ju var jag befinner mig, i en rullande bil! Sekunden efter... bang! Jag har rullar in i framförvarande bil. DET struntar jag väl i! Spindeln trillar nämligen ner vid smällen, jag får tag i något, MOSAR den och slänger ut den genom fönstret. Ni kan inte ana hur nöjd och tillfredsställd jag kände mig över att ha fått mörda den lilla varelsen. Först då blir jag medveten om en hel familj på fem personer som står utanför sin bil och blänger surt på mig. Jag går ut och säger... "Ni förstår, jag har spindelfobi och det var en spindel i bilen..." DS.

Av Ellinor Nilsson 13 sep 2001 13:43