Kock Otto - del 5

- Sprit?
Kvinnan som lutade sig mot honom luktade mustigt av en tjock, sötaktig parfym. Inte ens den mest välvillige bedömare skulle bedömt doften som diskret och mild. Ofrivilligt rynkade Lindroth på näsan. Sömndrucket försökte han orientera sig och hann precis stoppa ett instinktivt slag mot flygvärdinnans struphuvud; handen hejdade sig tio centimeter från hennes hals. Han harklade sig ursäktande och sänkte handen för att peka på den vagn hon sköt framför sig.
- Ägglikör, utan is. Hans röst var svag och han harklade sig innan han fortsatte: Du förresten. Det är lika bra du lämnar hela flaskan.

Med ett tålmodigt leende lämnade hon hela den lilla femcentiliters plastflaskan på hans nerfällda plastbricka och gick vidare neråt gången. Efter sig lämnade hon ett moln av kryddigt parfymerad luft.

Han var på väg till la Légion för att inspektera de båda rekryternas framsteg. Ett par dagar senare skulle han återvända till Sverige för att packa om sina väskor med vinterkläder. Den ryska vintern var säkerligen inte att jämföra med det klimat han nu närmade sig. Planet befann sig i trakterna över Granada. Bergsmassivet är under vinterhalvåret täckt av ett tjockt, vitt snölager som möjliggör strålande utförsåkning. Den spanske kungen är en årlig besökare i Sierra Nevada - snöiga bergen - och brukar alltid bo på hotel El Lodge. Lindroth var själv en frekvent gäst på El Lodge och uppskattade allt utom den där lilla godisbiten roomservice alltid brukar lägga i badrummet för att man skall ha något att snaska på innan man rakar sig. Godisbiten på huvudkudden brukade ha en mustig smak av choklad, men den i badrummet alltid lämnade en vagt obestämd tvålsmak i hans mun. I ett långt, lyckligt drag svepte han flaskan och vände sig för att påkalla flygvärdinnans uppmärksamhet. Hon hade redan hunnit ett dussintal stolsrader bakåt i kabinen och han reste sig upp för att gå efter henne. Men långa steg gick han mot flygplanets akter och var nästan ända framme vid flygvärdinnan då han i ögonvrån uppfattade något synnerligen hotfullt. Mannen som satt på den rad där flygvärdinnan stannat höll på att ta upp ett vapen ur innerfickan. Det var svart och slätt, Lindroth vägrade nästan tro sina ögon och ropade ofrivilligt till. Flygvärdinnan vände sig tålmodigt mot Lindroth och han tyckte sig se något vädjande i hennes blick. Efter en kort nick för att markera att han till fullo uppfattat situationen som sådan gjorde han tecken åt henne att vara beredd på att ducka samtidigt som han ökade hastigheten i sin påbörjade rörelse.

För en lekman hade den stridsutbildade löjtnantens agerande varit omöjlig att hinna uppfatta, men turligt nog fanns en tysk fäktinstruktör vid namn Ulrich Morgenfogl - Tysklands svar på Anders Liljebrant - ombord. Han satt snett över gången och beskrev efteråt situationen för de häpna massmedierna. Mannen med ägglikör i mungiporna hade dykt framåt över flygvärdinnan i en svepande rullning - hade hon hunnit ducka skulle han glidit rätt över henne - för att sedan göra en perfekt trepunktslandning med en pistol i tvåhandsfattning. I snabb följd hade han avlossat tre skott mot en man som satt med sin svarta, släta plånbok uppe för att betala sina tax-freevaror. Det första skottet hade träffat flygvärdinnan som på något sätt lyckats förbli stående efter tacklingen. Sedan hade situationen spårat ur helt.

Lindroth stod på knä med sin GLOCK i ett fast, fuktigt grepp. Han kunde känna sin puls i kolvens hårda bakelit. Ur mynningen började en slinga rök simma ut och söka sig mot kabintaket. Tre skott var avfyrade. Flygvärdinnan hade visat sig vara i maskopi med kaparen och vägrat ducka när han ingrep.
- En flygkapare! Hjälp!

Med ett ryck vred han överkroppen mot ljudkällan. Han behöll greppet om pistolen med armarna sträckta rakt fram vilket fick honom att automatiskt ha siktet inställt på ett eventuellt nytt mål. Den hastiga vridningen på överkroppen fick hans eldmönstrade sidenslips att dröja sig kvar över hans högra axel. Den som ropat var en äldre dam som stod och ryckte i en besättningsman med ena handen och stirrade på Lindroth. Denne fick en klump i halsen. De har en man i besättningen, tänkte han blixtsnabbt. Damen måste ha avslöjat den falske besättningsmannen. Antagligen var det så de fick ombord vapnen utan problem. Själv hade han tagit med sig just GLOCKen för att den var av plast så när som på slagstiftet och fjädern. Dessa bar han i munnen genom Kastrups metalldetektor för att vid en eventuell kontroll kunna skylla på sin "otympliga, polska tandställning". Med sina perfekt avvägda tänder hårt sammanbitna övervägde han alternativen. Den gamla damen täckte skottvinkeln mot den tredje kaparen, den i besättningen. Antagligen skulle situationen urarta till ett svårlöst gisslandrama om han inte agerade snabbt. Det var nu eller aldrig.

Fäktinstruktören berättade senare för den samlade världspressen hur den välbyggde mannen skjutit två skott inom en radie av fem centimeter på stewardens vänstra bröst, rätt genom damens lilapermanentade hår. När en flygvärdinna skrikit till och börjat rusa mot sin skjutne kollega hörde han hur den beväpnade mannen väst något om "ännu en förrädare" varpå han skjutit ytterligare två skott mot henne innan en hjälte lyckats slå en mobiltelefon av äldre modell i huvudet på honom. Världspressen häpnade och skrek ut sina torftiga budskap under löpsedlarnas slagkraftiga svärta. MÖRDARKAPNING! Ordet var tacksamt för löpsedelsbruk, både uppseendeväckande och lätt att avstava. Expressen, Aftonbladet och Smålands Allehanda hade alla samma löpsedel: MÖRDAR-KAPNING! Aftonbladet hade avstavat ordet MÖRD-ARKAPNING och väckt stor uppmärksamhet inom konstnärliga kretsar innan någon upptäckt att avstavningen berott på att tryckeriet använt sig av ett engelskt avstavningsprogram med annorlunda språkpreferenser än sin svenska motsvarighet. Inga reportrar hade kunnat få klarhet i vad som hänt med kaparen efter att spanska Guardia Civil mött upp vid Malagas flygplats för att omhänderta den ännu medvetslöse förbrytaren.

Av Patrick Stahl 07 sep 2001 09:13