Jag ville inte heller ha barn

Det känns som om det var en evighet sedan. Men det är egentligen bara några år. Och ändå har det hänt så mycket. För det är nog så som de säger, att man blir klokare med åren. Fast jag vet egentligen inte om jag vill kalla det klokare. Snarare mognare, mer insiktsfull. Kanske.

När jag var 22 var jag mitt i livet, kändes det som. Jag hade en hyfsad karriär, pluggade och festade och mådde bra. Dessutom hade jag tusen planer för hur jag ville leva mitt liv. Och i det livet ingick inte barn. Aldrig någonsin kunde jag tänka mig att byta resor, fester, shopping och sena jobbnätter mot barn och blöjor och den fälla som jag inbillade mig att ett liv med barn var.

Vänner runt omkring mig fick barn, men jag var bestämd och nästan lite kall och kylig. Aldrig barn. Aldrig någonsin. Det spelade ingen roll hur mycket mina vänner försökte övertyga mig om hur ljuvligt det var, vilken lycka man upplevde, att ingenting annat betydde något. Allt jag såg var hur de sumpade sina chanser på jobbet, inte kunde åka iväg på en impulsweekend till London eller bara göra en sådan simpel sak som att gå på bio när andan föll på. Jag tyckte att de satt fast, att hela deras liv var över. Själv tyckte jag att friheten låg framför mina fötter.

Inte ens när jag förlovade mig ändrade jag uppfattning. Inte heller när min blivande man började prata om familj och barn. Istället var så jag fast övertygad om min egen utveckling och frihet att jag helt enkelt bestämde mig för att lämna den blivande mannen. Jag klarade inte av hans framtidsplaner där just dessa barn och blöjor var en självklarhet. Och han klarade nog inte av min självständighet och benhårda uppfattning, heller.

Så jag lämnade allt. Jag bytte jobb, stad, och - pojkvän.

Och nu, några år senare, inser jag att allt det där bara var en fas, något jag gick igenom för att bli mig själv. Det där med biologisk klocka hade jag aldrig trott på innan, och det där med att längta efter barn det trodde jag bara var något som folk hittade på eftersom det lät så vackert.

Men en dag fanns den bara där, den där varma och krampande känslan någonstans i magtrakten. En känsla som spred sig i hela kroppen och gjorde mig mjuk och nästan lite knäsvag. En känsla som kom när jag höll ett av mina släktingars barn i famnen. Och barnet var inte ett spädbarn. Det var en ganska stor kille, på fem år. Men den här killen kröp upp i mitt knä, lade sig tillrätta, tittade på mig med sina ganska oskyldiga ögon och sa "du är så himla bäst". Och så somnade han. Han låg där, ihopkrupen och snusade sådär fridfullt och dreglade litegrann och mina ben domnade och ingenting var egentligen helt perfekt, men jag kände bara att "wow".

Och den känslan fanns kvar även dagen efter. Och ända sedan dess. Känslan sitter kvar fastän jag hör andra barn skrika "dumma mamma" och slå och sparka och bara ligga där på golvet i kvartersbutiken och inte vilja göra någonting. Utom att just slå och sparka.

För det är en stark känsla. Och den skrämmer mig. För jag trodde ju inte att jag kunde känna den.

Mitt propagerande för att jag inte ville ha barn gick till och med så långt att mina vänner nu nästan inte tror på att jag faktiskt känner denna nya, förförande, fascinerande och samtidigt skrämmande känsla.

Men det gör jag.

Sedan vet jag inte när, hur och ens om jag kan få barn. Men om jag kan och får så kommer jag känna en sådan där ögonblickslycka som jag så sällan känner. Det är jag övertygad om.

Jag respekterar att Frida Berglund och en massa andra kvinnor inte vill ha barn. Alla gör sitt egna val. Det är helt ok. Men jag kan ibland känna att "vänta och se". För så var det för mig. Och precis som Kajsa Kallio skriver i sin artikel Familjelycka! så tror jag också att det visst går att kombinera karriär och barn. Jag ser bevis på sådant varje dag. Och jag kommer definitivt inte att ge upp mitt liv och min karriär för att jag får barn. Då skulle jag inte bli en bra mamma. Det handlar inte om att ha barn eller inte ha barn. Det handlar om att kunna kombinera. Och kompromissa.

Av Maria Ryberg 05 sep 2001 11:35