Social inkompetens

Social inkompetens är något som vi alla har inom oss. Jag tror ingen funktionsduglig människa kan stoltsera med ett prickfritt register inom detta område, det går liksom inte att komma undan.

Tillsammans med några kompisar har jag börjat samla på tendenser till ett inkompetent socialt beteende hos människor, både sådant vi sett och hört men även fiktiva scenarion.

Just nu är favoriten i vår samling följande:

Ung man kommer till en festlig tillställning i en ganska trång etta i innerstan. Efter en halvtimme av läskdrickande och enskilt minglande i ett ensamt hörn, beger han sig fram till pianot, som även fungerar som avställningsplats för glas och askkoppar. Han röjer rent bland tangenterna och sätter sig ner med en koncentrerad kroppshållning, för att sedan börja spela det klassiska stycket "Für Elise" som sedan genomförs ganska dåligt och med ett antal omtagningar ackompanjerat av den unge mannens tysta svordomar.
Pianots rassliga behandlande dränker sorlet och den festliga stämningen avtar inom loppet av några ögonblick.

Detta scenario behandlar flera olika ingredienser i ett asocialt uppförande. Det fatalaste misstaget är enligt min åsikt att välja "Für Elise" av alla världens musikstycken framförbara på piano. Denna melodi är i mina ögon den klassiska musikgenrens svar på "Sweet home Alabama" i kategorin Förbjudna låtar att försöka ge sig på om man inte själv har skrivit dem. Gitarrmusiken representeras här av det finstämda introt till Led Zeppelins "Stairway to Heaven", som redan på 80-talet bannlystes i alla gitarraffärers provspelningsrum.

Vår pianospelande man visar även upp fenomenet att ta sig själv på för stort allvar. De tysta svordomarna är här ett tydligt exempel på en bristande distans till sig själv och den situation han befinner sig i.

Att spela lite för högt volymmässigt är också ett tydligt tecken. Det behöver inte vara en jetmotornivå på det man spelar, det räcker med att precis överrösta de närmaste i omgivningen.

Det tredje är att hålla på lite för länge. Samma sak här, det räcker med att det bara tar några sekunder för lång tid. Detta symptom uppenbarar sig påfallande ofta när personer citerar Hassan-busringningar. Att fortsätta rapa ur sig de klassiska replikerna utan att inse att lyssnarna ger tydliga vinkar om att de redan kan fortsättningen.
Om detta även görs med alltför mycket inlevelse, är den sociala inkompetensen närmast fulländad. Som lyssnare vill man då som bekant helst krypa in i väggisoleringen och självdö.

Ett annat scenario, som jag till skillnad från det förra själv har varit med om alltför många gånger, är fenomenet fel samtalsämne. Det tydligaste och mest tidlösa exemplet är antagligen grabbar som pratar lumpen även om bara någon procent av de som lyssnar har gjort värnplikt.

Om man då är denna procent, vet jag av egen erfarenhet att man får det en smula jobbigt. Det gäller då att svara kort och något avvisande för att få de andra att förstå att man inte vill fortsätta drömma tillbaka om lappskojs, hinderbana och muckartvisten.

Det jobbigaste är dock att man ibland skulle vilja fullständigt ge fan i de andra för att istället fullfölja det nostalgiska tillbakablickarna och på tu man hand kunna skratta åt bajsgropen och de andra fina traditionerna som hålls vid liv inuti våra anrika regementen.

Även diskussioner och skämt inom musikens ramar kan vara direkt ödesdigert i fel situation.

Gärna dödsallvarliga dispyter om skivors utgivningsår, medverkande musiker och gitarreffekter inför en skruvande och harklande åhörarmassa.

Och det finns ju inget bättre än musikerskämt, eller hur? Jag tror att det finns en naturlag som säger att minst hälften av åhörarna inte skall förstå ett jota vid berättande av dessa skämt.

Och det brukar i 99 fall av 100 inte bero på de förvirrade lyssnarnas brist på intelligens.

Snarare har det med den nivå av social inkompetens som skämtets värddjur ligger på.

Som jag sa i inledningen, ingen går säker för de asociala fallgroparna som ligger och lurar här och var i våra liv.
Så sent som i förra veckan föll jag i med huvudet före under en handbollsturnering i Nacka.

En av de 92:or som jag tränar drog det gamla hederliga "Vem går sämst i djungeln?"-skämtet se tidigare krönika, och när jag låtsastänkt en stund så ryckte jag pedagogiskt på axlarna. Efter det att svaret tillkännagivits med respekt för era kunskaper i kategorin Obligatoriska kunskaper för er som gått i lågstadiet, nämner jag inte svaret i syfte att slippa skriva er på näsan drog jag själv ett skämt som jag läst i en gammal blandare.

Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur.
Apan är ett händigt djur, händerna går aldrig ur.
---
Ljudlös kulturkollision inträffar med full kraft. Den studentikosa nonsenshumorn stöter på patrull i form av nioåriga representanter för den minst så etablerade grundskolehumorn.

Behöver jag nämna hur texten "Socialt Inkompetent Ung Man" långsamt framträdde i min panna?

Av Oskar Kvant 04 sep 2001 09:16