sourze.se

- Det är bara en pubertetsgrej...

Så sa hon till mig, när jag öppnade mig och avslöjade min innersta hemlighet och mina djupaste tankar. Jag trodde henne och förnekade det tills det en dag rann över och insikten kom.

Jag tror jag var runt 15 år och hade det lite trassligt omkring mig, som tur var så hade jag god kontakt med en fritidsledare på den lokala ungdomsgården.

Dagen när jag för första gången bekände mig som homosexuell blev jag tillrättavisad med att det bara var en pubertetsgrej, det kommer att gå över när jag blir lite äldre. Visst gick det över, trodde jag, och började istället träffa killar, inte för att jag någon gång innan träffat tjejer, men jag ville ju inte var mer annorlunda än jag kände mig. Istället för att lyssna på känslan i magen och huvudet följde jag rätt och slätt normen.

Flickor ska pussa pojkar och pojkar ska bli pussade av flickor. I hemlighet funderade jag hur det var att pussas med en flicka.

När den dagen äntligen kom var det inget allvar alls inblandat. Som ungdomar gör, lekte vi sanning och konsekvens, killarna i sammanhanget tyckte det skulle vara kul att se två tjejer hångla och så blev det, trots mina protester som egentligen var ganska lama skrek det inombords och pirret spred sig som en störtvåg i magen. Fast till och med då, när jag hade känslan, så var det lättare att fortsätta ha skygglapparna på istället för att kliva ur garderoben.

Så här fortsatte jag i några år, inte att leka sanning och konsekvens, utan att låta bli med vara den jag egentligen var, utan hänsyn till mina egna känslor från magtrakten.

Jag vet inte riktigt varifrån tanken kom att jag skulle flytta, men en dag så fanns den bara där, om det var för de mörka decembernätterna, då jag bara satt och såg ut i mörkret och lät mina tankar vandra, eller om det var någon tidig morgon på väg till jobbet med andedräkten hängande utanför munnen som en pratbubbla. I alla fall beslutade jag mig för att huvudstaden skulle bli den plats där jag kunde finna mig själv.

Under tidigare år hade jag förvandlats till en sökare och plöjde igenom politik, religion och alternativa grupper utan att egentligen veta vad det var som saknades.

I alla fall blev det som jag ville och jag tog mitt pick och pack och flydde landsbygden. Bopålarna borrades ner i betongdjungeln i förorten och nu skulle mitt liv verkligen börja.

Ändock tog det nästan ett halvt år innan jag vågade börja sparka ner muren som höll mig inne, hösten som kom förvandlades till förvirring, tårar och ensamhet, men även en klarsynthet över hur det egentligen låg till, jag såg att dörren stod en aning på glänt och försökte famla efter ljuset där ute.

Lättnaden när insikten kom var ljuvlig, som om himlen plötsligt öppnade sig. Jag var inte ensam, jag var inte ens ensam om att tro jag var ensam. Jag träffade mängder av tjejer och killar som delade samma känsla i maggropen och som nu äntligen själva också kunnat hoppa högt ut ur garderoben och bara ta för sig av det goda livet. Jag insåg hur min ångest hade följt mig genom hela min uppväxt, från politiskt engagemang, specialarbete i gymnasiet och val av vänner. Allt detta speglade vem jag egentligen var och den jag är idag. En jävligt stark och stolt tjej som idag kan pussa flickor som pussar mig tillbaks.


Om författaren

Författare:
Rebecka Janse

Om artikeln

Publicerad: 30 aug 2001 11:29

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: