Är jag inte den jag är?

Jag har alltid trott mig vara mig. Men alla psykologers prat om att den unga generationen är så vilsen och söker efter sin identitet fick mig att börja fundera. Vem är jag? Egentligen? Vad är det som gör mig till mig? Är jag en typisk representant för den så kallade unga generationen?

Vad är typiskt för oss? Är det, som det sägs så mycket i media, vilsenhet och oro? Jag är född 1980, bor fortfarande hemma, undrar vad jag ska bli, är otroligt rädd för att bli en vanlig Svenson, vill tro på att saker och ting kommer
sluta lyckligt men tror mer på att jag kommer bli likgiltig för allt i slutändan, utom mitt hus, min Volvo och mina valium.

Vissa hävdar att en bokhylla säger allt om en person. Jag brukar alltid titta i en persons skivsamling det första jag gör när jag kommer hem till någon av ungefär samma anledning. En snabb titt i min bokhylla visar på följande:

- Kollektivt självmord av Arto Paasilinna
- Sagan om ringen - trilogin av J.R.R. Tolkien
- Liftarens Guide Till Galaxen-trilogin sönderläst
av Douglas Adams
- American Psycho av Bret Easton Ellis
- Les Liasions Dangereuses av Choderlos de Laclos
- Bombad och Sänkt av Arne Anka
- Tao enligt Puh av Benjamin Hoff
- Tre böcker av Terry Pratchett
- Cynikerns Uppslagsbok
- Människan och Hennes symboler av C.G. Jung
- Min konfirmationsbibel

Jag vill väldigt gärna tro att jag har ett öppet sinne vad gäller musik. Det finns egentligen bara några få genrer som jag avskyr. Proggen, svensk hiphop med några få undantag och 90/00-tals soul och rn b. Bland mina skivor finns
- Sisters of Mercy
- Faith No More
- Eurythmics
- Thåström/Imperiet
- Joy Division
- Front 242
- Jakob Hellman
- Tidigt Morcheeba
- Just D
- Tidigt Suede
- Filmmusik från Trainspotting och the Crow

På mina väggar hänger bland annat följande
- Buffy the Vampire Slayer för att hon är söt
- en litografi av Lasse Åberg föreställande Musse Pigg
- en gråtande clown
- torkade mörkt röda rosor
- en spegel
- en lapp jag fick från min numera avlidne morfar, ha kul när du kan
- ett fotostilleben jag har gjort föreställande en
vitlök och några kastanjer

Jag tycker lösa förbindelser är bättre än fasta förhållanden eftersom jag är för rastlös för att ha en fast flickvän, och jag absolut inte vill såra någon.

Jag har väldigt få gamla vänner eftersom jag troligtvis är världens sämsta människa på att hålla kontakten med folk.

Jag tycker att kaféer med rökavdelningar är trevligare än fik med rökning förbjuden, trots att jag inte röker själv. Jag tycker nämligen att det är något som hör till atmosfären.

Jag tycker att det inte finns något vackrare än neonskyltar som blänker i våt asfalt en regnig sen kväll i oktober.

Att jag också är orolig och fundersam för framtiden? Att jag undrar vad jag ska göra? Att jag är en i mängden av alla ungdomar med framtidsångest? Det tror jag de flesta redan har räknat ut.

Däremot tror jag att de flesta i min generation vet vilka de är och var de står. Men att de inte vet hur de ska kunna passa in.

Är det en identitetskris? Är det en sjukdom? Är det oss det är fel på? Eller är det någon annans fel?

Av Michael Rübsamen 26 aug 2001 13:02