Angående X

4/3

Varför kan jag inte gå vidare? Glömma honom och den dag jag träffade honom. Mina händer säger mig att han är vacker. Hans doft har bedövat mitt sinne. Mina fingrar minns konturen av hans mun och mitt jag erinrar sig om smaken av hans varma tunga. Ännu skälver mitt inre av hans ord då de ekar om och om igen.

Jag vill inte ha för jag vill inte begära. Ibland tror jag mig vara villig att ge men ändå tvekar jag. Att bli sviken är något man måste räkna med, ändå vill jag inte tro att det är så. Ensam är inte stark. Ensam är att leva i tomhet.
Är jag ett fängelse? Varför känner jag mig fri i så fall? Kanske är känslan av friheten endast en illusion som bottnar sig i okunnigheten om min egen existens. Han får mig att brinna och jag förbannar honom för det. Vissa nätter växer min ilska och tar stryptag om min hals. Jag känner att jag kvävs, men får snart liv igen och vackra tankar dekorerar mina minnen. Min kärlek är kanske bara frustration. Älskar att hata.

Han är den jag en gång var i bråkdelen av en sekund. Han reflekteras i mina erfarenheter, eller är det min själ som han återspeglar? Jag summerar allt den tid som jag har vistats i hans närhet under dessa år och antalet dagar blir endast en vecka. Om jag räknar efter hur många gånger jag har skymtat hans sanna jag skulle det knappt räcka till två. En veckas tid är allt jag har att tänka på då jag tänker på honom, ändå har tankarna närt mig i hundra och åter hundra dagar.

Vad är han rädd för? Han tror mig inte när jag talar om att jag är harmlös, jag vet också att det är en lögn. Vild som en eld som dansar i de förvuxna urskogarna är den kärlek som aldrig når fram till honom. Han talar om att han inte längre vet vad tro, förtroende eller kärlek betyder. Betydelsen gick förlorat de nätter han somnade i vånda över att världen inte är som han vill ha den, inte är som han vill möta den.

De stunder jag förbannar honom och då ilskan förpestar det vackra sinnet skriker jag att han inte har ensamrätt på att ha lidit nederlag i kärlekens namn.

- Vem dog och gjorde dig till kung över misstroendets öde landskap?

Mina ord ekar i trappuppgången där jag står och talar till hans ryggtavla medan hans ben i allt raskare takt rör sig mot utgången. Bort från mig, bort från min ilska, bort från mina ord. Ekot dör ut och porten slår igen.

Om jag blir en vårvind som blåser milt och svalt, kan jag då få tillträde till hans låsta tomrum? Tanken vaggar mig till sömns och ilskan jagas bort av drömmarna om honom.

5/3

Hela min existens skriker efter honom. Inte längre av desperation eller frustration, utan av längtan. Jag förstår inte hur man kan längta efter något man aldrig haft eller varit med om. Kanske är det min fantasi som bygger upp en drömbild av vem han är. Han är kanske inget annat än ett fantasifoster som har vuxit fram av ren tristess. Varför blev det just han? Dessa år som har förflutit sedan vårt första möte har förstärkt varje stund som jag har varit i hans närhet. De ord han har utandats har inte glömts.

Vill han bli älskad? Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå avskydd och fruktad. Jag kan inte hata honom, inte än. Älska honom kan jag inte heller även om jag känner mig full av kärlek för honom. Min kärlek är inte det han behöver och jag kan inte älska honom på det sätt som han behöver bli älskad på.

Även om jag blev vinden skulle jag inte kunna komma in i hans låsta rum; även om jag blev en orkan skulle han trotsa mig; men om jag blev intet? Då skulle han ändå minnas mig eller mitt namn.

20/3

Jag talar med dig ibland fast du inte är här. Jag talar med det i mig som är du. Jag talar fast än jag inte har sett dig på länge. Ibland talar jag tyst, ibland högt och ibland i bilder. Jag föreställer mig dig i olika sinnesstämningar - glad, arg och ledsen. Kommer på att jag aldrig sett dig vara ledsen. Kanske har du varit det utan att jag har märkt det. Förbannelse över min brist på uppmärksamhet i så fall.

Jag undrar hur du uttrycker din ledsamhet; tårar, hysteri eller är du ledsen när du inte talar? Då måste du vara ledsen för det mesta. Vill så gärna ha en bit av dig, bli en del av dig. Kanske skulle jag kunna slå mig in i din värld, dra av dig din mask, men jag vill inte slå.

Tar du någonsin av dig din mask? Var låter du den då vila? Jag försöker bara att förstå dig, men jag kan inte komma i underfund med dig. Jag kanske inte kan förstå dig trots allt. Du växlar så häftigt och överraskande. Tror ibland att du är beredd att ge lite av dig själv för att sedan märka att du tiger bort mig från din närhet. Men du kan inte neka mig för jag finns och jag har valt att finnas, men jag valde aldrig dig.

Har du någonsin försökt att förstå mig? Jag vill inte tro att jag vill ha dig för då känner jag inte mig själv längre.

24/3

Jag vill fly från dig fast än du inte är en del av mitt liv. Eller har du kommit att bli det? Att du vågar väcka min själs slummer och peka på bristerna i min tillvaro, liksom solljus avslöjar dammpartiklarna i en sovrum som dåsar.

Sekunder av bilder och hjärtats slag. Du måste låta mig annars vissnar jag. Du får inte säga nej till mig. Blev du osäker? På vad du ville eller på vad du kände? Jag ångrar mig, gjorde det genast. Vill inte tvinga dig att säga något du inte vill. Förlåt mig min skuld. Mea culape. Mea culpae maximus.

Du säger alla det rätta sakerna när du ser att jag behöver det och därför kan jag inte avsky dig för det sätt du ignorerar mig de dagar du ingenting vill. Dina ord häromnatten är den vackraste tavla jag någonsin har fått.
Önskar att jag hade viljan att be dig dra åt helvete och finna ditt liv just där, men jag vill inte att du ska hamna så långt ifrån mig, trots att du aldrig funnits i min närhet.

10/4

Märk min besvikelse då jag förstod att han har kommit hem från resan. Inget samtal eller vykort. Jävla mig och min inbillade sanning om att han faktiskt bryr sig om mig. Jag känner mig kall och tom. Jag vill inte känna längre.

4/5

Jag vill inte ha något med dig att göra! Från och med nu tänker jag göra allt för att få dig ur mitt system. Inte för att du har valt det eller ens behöver känna till mitt beslut.

Jag ska flytta och lämna dig. Drar från allt som är du och det som aldrig blev vi. Äcklas av mina vackra tankar om dig. Du kan inte förändra dig och ditt sätt att leva för min skull. Du vill ju inte ens ha mig. Jag existerar inte på din världskarta, men du utgör en stor del av min. Orättvist. Det är ju som sagt inget du har valt.

Ditt namn ska inte längre bedöva mina läppar. Nu är du bara en viskning från det förflutna. Adjö!

7/5

Mitt löfte höll inte mer än ett par timmar. Jag är totalt karaktärslös när det gäller dig, men jag håller fortfarande fast vid att bli kvitt det av dig som har slagit rot inne i mig. Jag orkar inte var så här längre. Jag har inte varit sådan förut. Hur kan jag tro att jag vill ha dig. Jag andas dig, drömmer dig och vill ha dig, hela dig, så otroligt mycket, men jag vägrar.

14/5

Jag känner inget nu. Alla obesvarade frågor och känslor känns som översköljda av tomhetens våg. Han har inte hört av sig. Snart försvinner allt.

26/10

Marionettdockans trådar brast och hon föll till marken. Mästaren log och tog fram en ny, vacker och hel.

Av Roxanna Rossi 26 aug 2001 13:15