Ett brev till min mamma

Min man och mina två små barn satt i vardagsrummet och tittade TV samtidigt som de lekte med några små tändstickslådor. Vi hade varit i Sverige i sex månader.

Det ringde på dörren. Min man öppnade och hälsade varmt på fyra personer som tydligen var från samma oppositionsgrupp som min man tillhör i vårt hemland. De hade hört att vi kommit till Sverige och ville ge oss råd och uppmaningar angående kampen mot regimen där hemma. Jag var inte intresserad. Jag hade aldrig varit intresserad av politik.

Sedan min pappa dog när jag var sju år, har jag lidit tillräckligt av fattigdom, maktlöshet och diskriminering mot både min tro och mitt kön. Det fanns mycket viktigare mål i mina tankar än att byta landets ledare från en mäktig man till en annan. Mitt mål är att studera till något viktigt och jag tänker utnyttja det tillfälle som jag fått av slumpen. Just det, att vara i Sverige och få möjligheten att kunna studera utan att behöva muta någon eller erbjuda min kropp är det viktigaste tillfället jag haft i hela mitt liv.

Trots min motvilja gick jag fram till våra oväntade gäster och hälsade och bjöd på kaffe och bullar. Jag avslöjade inte mina tankar om att jag inte ville samarbeta med dem. Jag var mest tyst och låtsades stödja min man i alla fall. Även i hans kamp mot regimen. Annars skulle det kunna skada hans rykte. Andra skulle inte få tro att hans fru inte är engagerad i oppositionsrörelsen.

Våra oväntade gäster lämnade oss efter några timmar. Så fort de gick började min man tro att alla andra var mer eller mindre färdiga att ta över landet och bara väntade på oss två. Därför började han hysteriskt planera både för sig själv och för mig att åka till Stockholm och hjälpa organisationen med vad som helst.

Men så fort han hörde min inställning, flög en kristallskål mot mitt huvud. Den kastade han som protest. Jag fick en utskällning, och skulle, enligt honom, vara glad som överhuvudtaget levde, med mina tankar. Jag var en förnedring och en skam för hans folk. Jag borde dö och ruttna i jorden. Och så vidare.

Jag blev mycket ledsen och olycklig. Ville gärna gråta, men kunde inte göra det framför mina små barn som satt där på golvet helt stilla och stirrade på mamma och pappa och undrade när eländet skulle sluta. Jag kände mig förkrossad och allt hopp som jag känt inför framtiden sen jag kommit till Sverige var som bortblåst. Livet blev mörkt igen, som det varit förut. Jag sa ingenting och var bara tyst.

Så fort min man lugnat sig gick jag ut, annars hade jag kvävts av gråtfärdighet. Jag var bara tvungen att gå ut och lätta mitt hjärta med gråten. Innan jag gick ut sa jag att jag kommer tillbaka, så att han inte skulle misstänka något och bli förbannad igen över min reaktion. Så fort jag stängt dörren bakom mig, rann tårarna nerför kinderna som vårflodar.

Det var en eftermiddag och helg, ute var det tyst och ingen människa gick på gatorna. Jag gick längst trottoaren. Vart? Jag visste inte. Jag visste inte vart jag skulle vända mig. Vem kunde jag berätta om mitt problem för? Det var inte heller ett tillfälligt problem, utan samma sak har hänt då och då från första dagen sen vi gift oss.

Jag gick och grät. Till sist tröstade jag mig själv med tanken att strunt samma med studerandet, men jag kunde ändå inte leva med den här mannen längre. Men, om jag skulle skilja mig, vart skulle jag då ta vägen? Mitt hemland? Aldrig, ingen skulle någonsin tro att jag bara var en oskyldig medföljare och inte var aktiv i oppositionsrörelsen, jag var ju gift med en jättekämpe.

Åh, vad jag längtade efter dig, mamma, eller någon vän som kunde lyssna och trösta mig. Jag gick runt kvarteret men vågade inte gå så mycket längre, då jag var rädd för några som hade hundar som attackerade så fort de såg några svartskallar eller några fyllon. De hatade oss. Varje gång jag gick förbi dem med mina klasskompisar på väg till svenskakursen i centrum, spottade de på oss och sa "försvinn härifrån". Så, jag vågade inte gå ensam längre. Jag vände hemåt. Tänkte på barnen och deras skrämda ansikten lyste i mina tankar.

Nej, jag måste sluta vara ledsen nu och måste spela glad när jag kommer hem så att barnen kan glömma det här grälet också.

Av Sara Nejat 23 aug 2001 14:38